foto: Åsa Wallers

Jag kan inte riktigt förstå att det nästan är tre månader sedan vi begav oss ut på den bästa resan vi gjort; tågluffen. Det känns på ett sätt sjukt overkligt att vi någonsin var iväg, som om det vore ett annat liv, och på ett annat sätt lika självklart som om det var igår vi vandrade runt i Östeuropa.
Det är lätt att bli vemodig efter bra upplevelser; som om de aldrig kommer igen. Men vemod leder ingenstans, tro mig för det är i det stadiet jag oftast befinner mig. Men ni som ännu inte tröttnat på att vara vemodiga, och råkar prenumerera på DEMED, kan ju läsa min krönika där. Nåväl, nu ska jag titta på lite fler gamla bilder och bli lite vemodig innan det är dags att rycka upp sig och ta tag i läxhögen. Önksa mig lycka till!