Jag vet inte riktigt vad det är med mig för de senaste veckorna har jag verkligen känt mig som en berg-och-dalbana. En emotionell berg-och-dalbana. Som om alla mina känslor har polariserats så att alla mina reaktioner blir förstärkta. Jag kan bli överlycklig över minsta lilla grej, som att det i morse var lite ljusare än igår morse, och gå ned mig fullständigt över något annat trivialt, som att jag inte fick jobba i måndags för att jag svarade för sent på sms:et. Det känns lite som om jag drabbats av plötslig manodepressivitet - bara att skoven kommer med bara några timmar eller minuters mellanrum och att jag där emellan är normal. Jag förstår inte riktigt vad det här kommer sig av men man kan ju tänka sig att det beror på stress, som jag faktiskt inte känner så mycket just nu trots att jag verkligen borde göra det. I vilket fall så är det väldigt påfrestande både för mig och för min omgivning; som min stackars pappa fick känna av i helgen då jag fick ett utbrott på honom då jag klagat på mina franskalektioner och han berättade hur hans var då han gick i skolan ("Hur ska det här hjälpa mig!? Är det här en historielektion eller!?"). Suck Det här börjar mer och mer likna en freakshow på en gammeldags cirkus. Fem kronor till den som kan få henne att gråta - kom igen, gott folk, säg bara att det regnar så får ni nog valuta för pengarna ska ni se. Och när ni ändå är på gång, berätta att det finns popcorn i tältet bredvid, då blir det skratta av!

Här har ni i vilket fall några fina foton på riktiga berg-och-dalbanor. Inte emotionella sådana.