Vissa mornar är det så galet svårt att kliva upp ur sängen, man vill liksom inget hellre än att ligga kvar och det är som om kroppen blivit paralyserad så snart hjärnan försöker mana på den att resa sig upp. Den här morgonen var en sådan morgon.

När jag mycket motvilligt kisande öppnade ögonen efter att i en och en halv timme slagits mot mobilalarmet så möttes jag av ett grådisigt ljus från mitt fönster. Jag suckade och tänkte ja, nu är det verkligen höst. Det såg ut som om hela världen svepts in i disig skorstensrök och dammtussar befolkat varenda obebodd vrå. När jag slutligen satte fötterna mot mitt kalla golv och hasade mig bort mot soffan såg jag i ögonvrån hur någonting rörde sig. Jag hoppade till, med ens vaken, och såg på mitt fönsterbläck hur en liten, liten fågel satt där och kikade in. En liten dunig blåmes såg mot mig med sina små pliriga svarta ögon och knyckte lite på nacken. Jag nickade tillbaka lite nervöst. Fågeln satt nu alldeles stilla och tittade på mig innan den med ett enda vingslag flög iväg igen. Jag satt och såg efter den ett slag och insåg att den sa farväl. Hejdå, nu lämnar jag den här kylan och vintern därhän och flyttar mig mot varmare breddgrader. Jag kan inte säga att jag förstår den precis men jag har redan varit en flyttfågel, redan lämnat allt och alla och sett våren knoppa i ett främande land så jag sa bara hejdå till fågeln och satt kvar i soffan en stund innan jag var tvungen att slänga på mig vinterkappan och bege mig ut i höstrusket. Den här vintern kommer jag inte flyga iväg, jag överlämnar den stafettpinnen till fågeln, men det känns helt okej. För borta bra, men hemma bäst. Är det inte så man säger? I år ska hemma helt klart bli bäst. Om jag så ska gå klädd som en michelingubbe för av avvärja kylan som hotar att tränga in utifrån.