Jag har en förkärlek till humlor. Jag vet, det låter lite löjligt, men det är någonting i deras mjuka, nästan pälsliknande kropp och deras mysiga surrande som alltid får mig att bli lite glad inombords. Humlor representerar för mig självaste ursommaren. En sommar med humlor är varm och solig med prunkande, blommande ängar och gröna, härliga gräsmattor. Men jag antar att det går djupare ned än så. För precis som sommaren så har humlorna något brännande över sig. Något farligt som väntar och lurpassar och som vid minsta snedsteg, minsta misstag bränner till och gör ont. Sommaren har detta brännande slut alltid väntandes runt hörnet precis när man är som lyckligast i värmen och känner sig evigt ung och odödlig. Sommarens hetta övergår alltid i höstens kyla. Hur mycket man drar och släpar och kämpar emot och gråter och bönar och ber så strider den oberört på och plötsligt så ser man de gröna löven gulna och falla till marken och då vet man att slaget är förlorat.
   Idag regnar det igen och det är en nästan krispig kyla i luften som svider lite i mina lungor. Höstens kyliga andetag väser mot min nacke. Hetsar mig att nu ta vara på mitt sista sommarlov innan det är försent. Jag blir nervös och fnittrar lite hysteriskt så som jag alltid gör när jag blir det och kliar mig lite i nacken med handen och blir sen tyst. Det är verkligen snart slut på sommaren och mitt sista sommarlov är verkligen snart slut men än är det inte det. Än har jag tid att göra någonting av det hela. Därför ska jag imorgon med några vänner ta mig ut på en segelbåt i Skärgården. Jag som är rädd för öppet hav och inte kan segla alls ska försöka göra någonting av mitt sommarlov. Och har jag tur så kommer det bli en dag med surrande humlor längs strandremsorna.