Internet här uppe verkar fortfarande inte vara starkt nog för att kunna ladda upp bilder men texter verkar fungera bra så jag fortsätter med det.

Idag tänkte familjen ta en liten promenad i skogen och eftersom någon uppenbarligen plöjt en tillfällig väg rakt igenom den, för att gallra lite, så tog vi den. Vi gick ett tag genom frusna lerpölar och tänkte inte så mycket på det och det var då det hände. Plötsligt brakade det till utav bara helvete bredvid oss, i den mörkaste skogen. Tiden saktade ned för att gå i ultrarapid och i mitt huvud hann tusen tankar fara och tusen bilder av älgar/björnar/stora odjur som flyger ut med tänderna vässade hann bildas. Mina ben vek sig under mig och mina knän började skaka okontrollerat. Mitt hjärta slog i 180 någonstans i halsgropen och det pulserade så i öronen att jag knappt hörde någonting förutom min mammas skrik: "Spring!". "Omöjligt" sa någon i mitt huvud för jag kunde inte forma ett ord med mina darrande läppar "Jag kan ju inte ens röra mig - vad är det här för överlevnadsinstinkter?" Mamma vände sig om och började springa lite smått och jag försökte gå framåt på ben som inte ville röra sig vilket resulterade i något slags svajande. Jag hade inte en tanke på var min pappa och min syster befann sig då men efter några sekunder lugnade vi ned oss lite. Pappa undrade vad vi höll på med men eftersom jag fortfarande hade svårt att prata fick mina skallrande knän berätta det jag inte kunde säga. Min hjärna konstaterade dock att vad det än var som lät nyss så sprang det bort från oss. Jag andades ett tag och sen kändes det mycket bättre. Vi gick vidare ett litet tag i skogen men adrenalinet som pumpade i min kropp vill bara att jag skulle springaspringaspringa och aldrig vända mig om. Ett tag senare vände vi tillbaka igen för nu hade vi kommit långt in i skogen. Pappa försökte övertyga oss om att det var någon som sköt något och inte alls ett djur och när vi kommit ut ur skogen kändes monstret där inne väldigt avlägset. Kanske var det ett djur, kanske något annat.
Oavsett var det det räddaste jag varit på länge - bra nu i Halloween-tider antar jag. Vem visste vad som kunde hända i de mörkaste skogarna i norr när man minst anade det.