Man tänker väldigt mycket då man är ute och springer, i alla fall jag. Med varje steg hinner tusen olika tankar fara igenom medvetandet och antingen få fäste eller bara glida vidare. Vissa tycker om att springa på landet med endast naturen som bakgrundsljud, andra i staden med trafiken och vissa varsomhelst bara det finns musik i öronen. Jag tillhör kategori tre (även om jag helst springer någonstans nära naturen, utan en massa människor). Jag klarar inte av att ens tänka tanken att ge mig ut på en löparrunda utan min iPod. Dels för att jag måste ta mellantider och sånt med den men mest för, såklart, musikens skull.
Jag lyssnade nyligen på en låt av Carolina Liar som heter "Last Night" där de sjunger "Did you follow me home 'cause you're scared of the dark?". Det må vara hänt att jag i mina dar varit rätt så rejält mörkrädd men det jag lider av mest just nu är rädslan för tystnaden. Det är något i den som skrämmer mig, som säger mig att något kanske inte står rätt till - är det inte lite för tyst just nu? I tystnaden kan ljud fortplanta sig som jag inte vet var de kommer ifrån (likställt med syner i mörkret) och det är också därför jag motverkar att det ska hända. Så jag omger mig ständigt av musik: då jag kommer hem från skolan åker radion eller Spotify på och på promenaden iPoden. Missförstå mig inte - jag tycker om att vara i naturen utan iPoden eftersom där är det inte riktigt tyst och det är just tystnaden jag inte uppskattar.
Men det kan bli jobbigt också. Ibland vånadas jag inför löparrundan just för att jag känner mig övermätt på min musik, jag har hört den tusen åter tusen gånger förr och jag känner någonting ganska likt en spykänsla av att tänka på att lyssna på den mer. Men mestadels går det över och allt är bättre än tystnaden. Eller vad säger ni?
Gud, vad mycket jag uppenbarligen tänkte på under joggningen idag - ett helt inlägg blev det. Får se vilka tankar som fastnar nästa gång...