En blandning av sött och salt
Jag saknar inte Stockholm. Inte längre. En gång i tiden för inte speciellt länge sedan alls, eller kanske alldeles nyss faktiskt, så gjorde jag det. Väldigt mycket och väldigt ofta. Sådär så att det snörpte lite i strupen och värkte till lite alldeles i hjärttrakten när jag tänkte på det. Men jag har på något sätt kommit över det. Lyckats lära mig att man faktiskt kan komma upp till ytan och hämta luft någon annanstans. Fastän det smakar annorlunda på tungan och doften inte är alldeles rätt så överlever man på det ändå. Så jag har slutat hålla andan nu, jag blev ju trots allt alldeles blå i ansiktet och det kändes inte riktigt sunt efter ett tag, och börjat leva. Och det var länge sedan jag var i Stockholm för så kan det bli ibland när man börjar om på nytt. Att man glömmer bort allt det där gamla för en stund. Men så fick jag ett infall i förra veckan och beslöt mig för att nu, nu var det dags att ta en sväng förbi Stockholm igen. Bara för att säga hej, hur går det?
Så jag satte mig på tåget som sakta började puffa iväg och såg Domkyrkan och slottet passera förbi fönstret och krympa ihop tills de blev till två sandkorn i en sandlåda och sedan gick upp i rök. Och så såg jag Stockholm närma sig igen för första gången på många, långa veckor. Satte mig på samma gamla tunnelbanesäte, i samma gamla tunnelbanevagn på väg mot samma slutstation. Och plötsligt kändes det som att det inte gått någon tid alls. Som om jag aldrig lämnat staden. För hemma är nog hemma alltid, oavsett hur lång tid det går. När jag tog hissen upp till pappa och klev in genom dörren igen var det som om jag bara gått ut för att köpa kaffe. Inte ens katten noterade mig speciellt mycket. Jag fick mig en benstrykning men sen gick hon och lade sig igen och allt var som det brukade vara.
På kvällen, när jag vimlat runt genom samma stad jag gjort hela mitt liv och återupptäckt alla de där överfulla barerna med stockholmsbillig öl och vandrat fram längs gatorna jag gått på tusen och åter tusen gånger och hamnat på den där bekanta 03-tuben hemåt igen, så gick jag in i mitt rum och tittade ut genom fönstret. Från mitt fönster ser man nämligen hela Stockholm. Ett Stockholm som precis då lös upp i nattmörkret likt en eldfluga. Jag kurade ihop mig under täcket och slumrade till men vaknade snart igen. Det var katten som satt sig bredvid mitt ansikte och börjat kurra. Hennes mjuka sammetsmage svepte förbi min axel innan hon lade sig ned att sova bredvid mig.
Nu är jag tillbaka i mitt studentrum i Uppsala igen efter en kort och intensiv Stockholmshelg. När jag kom hem för dagen från universitetet så kröp jag upp i min soffa och det var då jag insåg en sak. Nej, jag saknar inte Stockholm längre. Men jag uppskattar Stockholm väldigt mycket ibland ändå. För vissa saker finns faktiskt inte här hemma i Uppsala. Som glittrande storstadsvyer, långa broar mellan små öar, sorlet på tunnelbanevagnen på natten och mjuka kattmagar som bara vill bli klappade. Så vi ska nog komma bra överrens ändå, Stockholm och jag, fast bara lite mer sällan. För allting blir ju också vackrare om man varit borta ett tag...
Så jag satte mig på tåget som sakta började puffa iväg och såg Domkyrkan och slottet passera förbi fönstret och krympa ihop tills de blev till två sandkorn i en sandlåda och sedan gick upp i rök. Och så såg jag Stockholm närma sig igen för första gången på många, långa veckor. Satte mig på samma gamla tunnelbanesäte, i samma gamla tunnelbanevagn på väg mot samma slutstation. Och plötsligt kändes det som att det inte gått någon tid alls. Som om jag aldrig lämnat staden. För hemma är nog hemma alltid, oavsett hur lång tid det går. När jag tog hissen upp till pappa och klev in genom dörren igen var det som om jag bara gått ut för att köpa kaffe. Inte ens katten noterade mig speciellt mycket. Jag fick mig en benstrykning men sen gick hon och lade sig igen och allt var som det brukade vara.
På kvällen, när jag vimlat runt genom samma stad jag gjort hela mitt liv och återupptäckt alla de där överfulla barerna med stockholmsbillig öl och vandrat fram längs gatorna jag gått på tusen och åter tusen gånger och hamnat på den där bekanta 03-tuben hemåt igen, så gick jag in i mitt rum och tittade ut genom fönstret. Från mitt fönster ser man nämligen hela Stockholm. Ett Stockholm som precis då lös upp i nattmörkret likt en eldfluga. Jag kurade ihop mig under täcket och slumrade till men vaknade snart igen. Det var katten som satt sig bredvid mitt ansikte och börjat kurra. Hennes mjuka sammetsmage svepte förbi min axel innan hon lade sig ned att sova bredvid mig.
Nu är jag tillbaka i mitt studentrum i Uppsala igen efter en kort och intensiv Stockholmshelg. När jag kom hem för dagen från universitetet så kröp jag upp i min soffa och det var då jag insåg en sak. Nej, jag saknar inte Stockholm längre. Men jag uppskattar Stockholm väldigt mycket ibland ändå. För vissa saker finns faktiskt inte här hemma i Uppsala. Som glittrande storstadsvyer, långa broar mellan små öar, sorlet på tunnelbanevagnen på natten och mjuka kattmagar som bara vill bli klappade. Så vi ska nog komma bra överrens ändå, Stockholm och jag, fast bara lite mer sällan. För allting blir ju också vackrare om man varit borta ett tag...
Flyttfågeln
Vissa mornar är det så galet svårt att kliva upp ur sängen, man vill liksom inget hellre än att ligga kvar och det är som om kroppen blivit paralyserad så snart hjärnan försöker mana på den att resa sig upp. Den här morgonen var en sådan morgon.
När jag mycket motvilligt kisande öppnade ögonen efter att i en och en halv timme slagits mot mobilalarmet så möttes jag av ett grådisigt ljus från mitt fönster. Jag suckade och tänkte ja, nu är det verkligen höst. Det såg ut som om hela världen svepts in i disig skorstensrök och dammtussar befolkat varenda obebodd vrå. När jag slutligen satte fötterna mot mitt kalla golv och hasade mig bort mot soffan såg jag i ögonvrån hur någonting rörde sig. Jag hoppade till, med ens vaken, och såg på mitt fönsterbläck hur en liten, liten fågel satt där och kikade in. En liten dunig blåmes såg mot mig med sina små pliriga svarta ögon och knyckte lite på nacken. Jag nickade tillbaka lite nervöst. Fågeln satt nu alldeles stilla och tittade på mig innan den med ett enda vingslag flög iväg igen. Jag satt och såg efter den ett slag och insåg att den sa farväl. Hejdå, nu lämnar jag den här kylan och vintern därhän och flyttar mig mot varmare breddgrader. Jag kan inte säga att jag förstår den precis men jag har redan varit en flyttfågel, redan lämnat allt och alla och sett våren knoppa i ett främande land så jag sa bara hejdå till fågeln och satt kvar i soffan en stund innan jag var tvungen att slänga på mig vinterkappan och bege mig ut i höstrusket. Den här vintern kommer jag inte flyga iväg, jag överlämnar den stafettpinnen till fågeln, men det känns helt okej. För borta bra, men hemma bäst. Är det inte så man säger? I år ska hemma helt klart bli bäst. Om jag så ska gå klädd som en michelingubbe för av avvärja kylan som hotar att tränga in utifrån.
När jag mycket motvilligt kisande öppnade ögonen efter att i en och en halv timme slagits mot mobilalarmet så möttes jag av ett grådisigt ljus från mitt fönster. Jag suckade och tänkte ja, nu är det verkligen höst. Det såg ut som om hela världen svepts in i disig skorstensrök och dammtussar befolkat varenda obebodd vrå. När jag slutligen satte fötterna mot mitt kalla golv och hasade mig bort mot soffan såg jag i ögonvrån hur någonting rörde sig. Jag hoppade till, med ens vaken, och såg på mitt fönsterbläck hur en liten, liten fågel satt där och kikade in. En liten dunig blåmes såg mot mig med sina små pliriga svarta ögon och knyckte lite på nacken. Jag nickade tillbaka lite nervöst. Fågeln satt nu alldeles stilla och tittade på mig innan den med ett enda vingslag flög iväg igen. Jag satt och såg efter den ett slag och insåg att den sa farväl. Hejdå, nu lämnar jag den här kylan och vintern därhän och flyttar mig mot varmare breddgrader. Jag kan inte säga att jag förstår den precis men jag har redan varit en flyttfågel, redan lämnat allt och alla och sett våren knoppa i ett främande land så jag sa bara hejdå till fågeln och satt kvar i soffan en stund innan jag var tvungen att slänga på mig vinterkappan och bege mig ut i höstrusket. Den här vintern kommer jag inte flyga iväg, jag överlämnar den stafettpinnen till fågeln, men det känns helt okej. För borta bra, men hemma bäst. Är det inte så man säger? I år ska hemma helt klart bli bäst. Om jag så ska gå klädd som en michelingubbe för av avvärja kylan som hotar att tränga in utifrån.
Jag ♥ DVD-boxar
Jag har förresten helt glömt att visa er en sak. När jag var i Sverige efter Chicago så åkte jag upp till Uppsala för att besöka mina kära vänner där. Rebecka hade nämligen inflyttningsfest i sin nya lägenhet och massor från klassen kom dit för att fira. Lägligt som det var så hade jag precis innan dess också fyllt år så söt-Sara och söt-Becka hade köpt en present till mig! En DVD-box med brittiska klassiker! Jag blev ju tack vare dem Stolthet&Fördom-frälst i vintras och utvecklade därefter ett sug efter precis dessa filmer (har ju gillat flera av dem tidigare men det späddes på nu, helt klart).
Just den här boxen (som är del 1 av flera, helt vidöppen för samlingsmöjligheter!) innehåller "Svindlarens dotter", "Northanger abbey", "The Moonstone", "Lycksökerskorna" och "Aristocrats". Tror det sammanlagt blev hela 18 timmars njutning! Å jag ser fram emot detta!!!!
Just den här boxen (som är del 1 av flera, helt vidöppen för samlingsmöjligheter!) innehåller "Svindlarens dotter", "Northanger abbey", "The Moonstone", "Lycksökerskorna" och "Aristocrats". Tror det sammanlagt blev hela 18 timmars njutning! Å jag ser fram emot detta!!!!
Redo? Redo!
Jag tänkte egentligen överföra lite Barcelonabilder men uppladdningen krånglar så jag inflikar något helt annat istället.
Som jag har sagt förut så saknar jag att skriva. Jag saknar att komma hem på kvällen och känna att jag under dagen beundrat bladverket i en hög ek och där funnit något att lägga till historian. Jag saknar den där totala fokuseringen som jag får av att veta vad jag vill berätta och bara sätta mig ned och låta fingrarna dansa över tangetbordet. Jag saknar det. Så jag tror jag faktiskt ska börja igen. Nu. Snart. För jag har en berättelse att berätta. Äntligen har jag verkligen någonting att komma med. Någonting väldigt viktigt. Inte bara viktigt heller utan helt hundraprocentigt sant. Och spännande och hemskt och vackert och underbart men framför allt sant. Jag vet att jag måste skriva ned allting innan det är för sent. Innan källans utlopp torkar ihop. Så jag ska börja. Det är svårt och jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja nysta upp garnet men det får väl ta sin tid. Jag tror jag är redo. Jag har lovat det i så många år nu men jag tror faktiskt att jag kan hantera det nu. Jag ska börja skriva igen.
Som jag har sagt förut så saknar jag att skriva. Jag saknar att komma hem på kvällen och känna att jag under dagen beundrat bladverket i en hög ek och där funnit något att lägga till historian. Jag saknar den där totala fokuseringen som jag får av att veta vad jag vill berätta och bara sätta mig ned och låta fingrarna dansa över tangetbordet. Jag saknar det. Så jag tror jag faktiskt ska börja igen. Nu. Snart. För jag har en berättelse att berätta. Äntligen har jag verkligen någonting att komma med. Någonting väldigt viktigt. Inte bara viktigt heller utan helt hundraprocentigt sant. Och spännande och hemskt och vackert och underbart men framför allt sant. Jag vet att jag måste skriva ned allting innan det är för sent. Innan källans utlopp torkar ihop. Så jag ska börja. Det är svårt och jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja nysta upp garnet men det får väl ta sin tid. Jag tror jag är redo. Jag har lovat det i så många år nu men jag tror faktiskt att jag kan hantera det nu. Jag ska börja skriva igen.
Orden som försvann
Jag saknar att skriva. Jag menar verkligen skriva. Tömma ut min själ på en bit papper och inte bry mig om att klockan tickar iväg, tickar bort natten och tickar fram morgonen. Jag skrev så himla mycket förut. När jag läste litterär gestaltning levde jag för att skriva. Flera timmar om dagen spenderades med min fantasi, målandes sommardoftande ängar, iskalla månskärvor och brutna nagelband. Det var så förlösande att bli av med allt i mitt huvud och bara koncentrera mig på något som inte finns i den fysiska världen, någonting jag skapat själv. Mitt eget universum. Jag skrev ju en del under NANOWRIMO i höstas men det var inte samma sak, blev mer forcerat, konstruerat, metalliskt. Jag menar att jag vill skriva för mig själv, för att jag vill, inte för ett större syfte. Få ned små korn av liv inuti cellerna under min hud. Så jag ska försöka börja skriva igen. Det kanske blir ett ord en dag, en rad en annan och en vacker dag kanske jag sitter där med mitt block och skriver berättelser folk vill flytta in och köpa sekelskiftesvilla och laga tomatsoppa och bygga hem i. Men jag det skulle inte vara för dem. Det skulle inte vara för någon annan än mig själv. Men då skulle jag vara lycklig.
Om mina katter vore människor (Favoriter ur gamla bloggen)
Hittade av någon anledning min gamla blogg, dvs den jag hade innan jag bytte till blogg.se och skapade den här bloggen. Där hade jag söndagen den 26 oktober 2008 kl. 16:26 publicerat det här inlägget. Tyckte det var lite kul så jag slänger upp det här :)
Läste nyss ett jättegulligt inlägg om hur ens husdjur skulle vara som människor. Jag blev superinspirerad så nu kommer ni att få lära känna mina katter/människor; Ronja och Wilma.
Möt Ronja. Ronja är livsnjutaren som inte kliver upp ur sängen i onödan. Hon börjar närma sig 40-strecket men lever som om hela livet fortfarande vore framför henne, som om hon bara kan slappa lite till och sedan ta tag i saker och ting. Hon latröker ibland på betongbalkongen i förorten, inbillar sig att träningen hon får då hon bakar räcker och hon har trådlösa telefoner överallt i lägenheten (bara för att slippa gå upp och svara). Hon är den eviga ungdomen som man ser varit mycket vacker förr i tiden. Dock har skönheten förfallit med att kilorna ökat och inte kan hon förlita sig på sin hjärna heller (exempelvis hon har aldrig förstått sig på det där med mobilalarm på mornarna utan snarare förlitat sig på att solen ska väcka henne - trots att hennes sovrum ligger mot norr). Hon försökte göra högskoleprovet en gång men insåg snart att hennes framtid kanske inte låg i akademiska studier trots allt. Hon tog då jobbet i kassan på Ica Kvantum något år men tröttnade snart på den slitsamma livsstilen. Turligt nog ärvde hon lite pengar då hennes gammelfaster dog och har därmed kunnat leva det slappa livet hon alltid önskat. Hon är rädd för att bli ensam och har därmed alltid på radion så att det känns som om någon hela tiden är hemma. I relationer är hon mysaren. Den som gärna kryper upp i soffan tillsammans med sin partner och dricker varm choklad. Tyvärr har inte partnen infunnit sig ännu men hon har fortfarande hopp. Varför skulle någon säga nej till hennes skönhet? Så hon fortsätter att se på film ensam, köpa latte och Camel-cigg ensam och drömma sig bort - ensam. Men hon är inte olycklig. Hon vet ju att framtiden bara är satt på pause tills hon trycker på play igen. Det tragiska är att hon för länge sedan glömt bort hur hennes DVD fungerar och kan därmed inte trycka på någon knapp allas. Men hon misströstar inte snart kommer någon för att hjälpa henne att ta tag i livet.
Möt Wilma. Wilma är den ambitiösa som alltid blickat framåt och siktat mot stjärnorna. Hon var bäst i klassen i alla ämnen, den som råpluggade på rasterna och som alltid satt längst fram i klassrummet på samhällslektionerna. Efter gymnasiet hoppade hon direkt på Handelshögskolan och satsade stenhårt för att få höga betyg för hon visste att det var nu det gällde - ville hon bli någon skulle det avgöras här. Hon lyckades bra och kom ut på andra sidan med ett chefsjobb på Nordeabanken. Och hon är verkligen chefen personifierad. Bestämd men vänlig. Hård men trygg. Mot dem som jobbar bra är hon snäll som en kattunge men mot de som slappar och slöar förvandlas hon till en tiger som inte drar sig för att bita till om det krävs. Hon har aldrig haft någon skönhet att förlita sig på så om hon velat ha en relation hade hon varit tvungen att visa sin insida - något hon aldrig skulle göra. Hon är livrädd för att bli sårad och murarna runt hennes hjärta är högre än Himalaya. På kvällarna sitter hon uppe sent och tittar på svart/vita, romantiska filmer från 40-talet och drömmer sig bort. Hon har inte tid med egna relationer men har en enorm modersinstinkt; så fort hon ser ett litet barn så ringer den biologiska klockan och hon bara måste ge denne en glass eller kanske en tia. En tår rinner då och då nedför hennes kind i ensamheten men hon torkar den snabbt och sätter på sig masken igen. Ingen ska se henne svag, hon ska ju vara den starka bossen. Och vem kan lita på en chef som gråter som ett barn ibland?
Jag älskar såklart båda lika mycket. Deras olika personligheter kompletterar varandra och jag kan knappt tänka mig den ena utan den andra. Hur skulle era husdjur vara? Som er kanske..?
Om mina katter vore människor
Läste nyss ett jättegulligt inlägg om hur ens husdjur skulle vara som människor. Jag blev superinspirerad så nu kommer ni att få lära känna mina katter/människor; Ronja och Wilma.Möt Ronja. Ronja är livsnjutaren som inte kliver upp ur sängen i onödan. Hon börjar närma sig 40-strecket men lever som om hela livet fortfarande vore framför henne, som om hon bara kan slappa lite till och sedan ta tag i saker och ting. Hon latröker ibland på betongbalkongen i förorten, inbillar sig att träningen hon får då hon bakar räcker och hon har trådlösa telefoner överallt i lägenheten (bara för att slippa gå upp och svara). Hon är den eviga ungdomen som man ser varit mycket vacker förr i tiden. Dock har skönheten förfallit med att kilorna ökat och inte kan hon förlita sig på sin hjärna heller (exempelvis hon har aldrig förstått sig på det där med mobilalarm på mornarna utan snarare förlitat sig på att solen ska väcka henne - trots att hennes sovrum ligger mot norr). Hon försökte göra högskoleprovet en gång men insåg snart att hennes framtid kanske inte låg i akademiska studier trots allt. Hon tog då jobbet i kassan på Ica Kvantum något år men tröttnade snart på den slitsamma livsstilen. Turligt nog ärvde hon lite pengar då hennes gammelfaster dog och har därmed kunnat leva det slappa livet hon alltid önskat. Hon är rädd för att bli ensam och har därmed alltid på radion så att det känns som om någon hela tiden är hemma. I relationer är hon mysaren. Den som gärna kryper upp i soffan tillsammans med sin partner och dricker varm choklad. Tyvärr har inte partnen infunnit sig ännu men hon har fortfarande hopp. Varför skulle någon säga nej till hennes skönhet? Så hon fortsätter att se på film ensam, köpa latte och Camel-cigg ensam och drömma sig bort - ensam. Men hon är inte olycklig. Hon vet ju att framtiden bara är satt på pause tills hon trycker på play igen. Det tragiska är att hon för länge sedan glömt bort hur hennes DVD fungerar och kan därmed inte trycka på någon knapp allas. Men hon misströstar inte snart kommer någon för att hjälpa henne att ta tag i livet.
Möt Wilma. Wilma är den ambitiösa som alltid blickat framåt och siktat mot stjärnorna. Hon var bäst i klassen i alla ämnen, den som råpluggade på rasterna och som alltid satt längst fram i klassrummet på samhällslektionerna. Efter gymnasiet hoppade hon direkt på Handelshögskolan och satsade stenhårt för att få höga betyg för hon visste att det var nu det gällde - ville hon bli någon skulle det avgöras här. Hon lyckades bra och kom ut på andra sidan med ett chefsjobb på Nordeabanken. Och hon är verkligen chefen personifierad. Bestämd men vänlig. Hård men trygg. Mot dem som jobbar bra är hon snäll som en kattunge men mot de som slappar och slöar förvandlas hon till en tiger som inte drar sig för att bita till om det krävs. Hon har aldrig haft någon skönhet att förlita sig på så om hon velat ha en relation hade hon varit tvungen att visa sin insida - något hon aldrig skulle göra. Hon är livrädd för att bli sårad och murarna runt hennes hjärta är högre än Himalaya. På kvällarna sitter hon uppe sent och tittar på svart/vita, romantiska filmer från 40-talet och drömmer sig bort. Hon har inte tid med egna relationer men har en enorm modersinstinkt; så fort hon ser ett litet barn så ringer den biologiska klockan och hon bara måste ge denne en glass eller kanske en tia. En tår rinner då och då nedför hennes kind i ensamheten men hon torkar den snabbt och sätter på sig masken igen. Ingen ska se henne svag, hon ska ju vara den starka bossen. Och vem kan lita på en chef som gråter som ett barn ibland?Jag älskar såklart båda lika mycket. Deras olika personligheter kompletterar varandra och jag kan knappt tänka mig den ena utan den andra. Hur skulle era husdjur vara? Som er kanske..?
Dålig uppdatering fast med giltig anledning?
Hej, nu är jag inne i en sån himla dålig uppdateringsfas men det är så mycket jag håller på och fixar med inför Barcelona. Försöker få tag på intyg från universitetet, fixar uthyrning av studentrummet, letar upp all studielitteratur, bokar flygbiljetter osv. osv. osv. i all oändlighet. Men jag har massor av bilder från julen (som känns märkligt avlägsen nu) att visa och annat fram tills. Tja, idag antar jag. Men om ni vill få uppdateringar kan ni alltid gå in på min tumblr för den uppdateras flertalet gånger om dagen med massor av fina/roliga/konstiga/fantastiska bilder och citat. Klicka er in nu på en gång vettja! Här!
(bildexempel från dagens skörd av tumblr-bilder. är det inte det sötaste någonsin?!)
(bildexempel från dagens skörd av tumblr-bilder. är det inte det sötaste någonsin?!)
Gårdagens spaning
När jag, Rebecka och Sara såg på Glee igår så insåg jag att Blaine just i den här scenen måste ha fått instruktioner att se på "Stolthet och Fördom" för...
... han har ju precis samma uttryck och blick som Mr. Darcy!!! ÄLSKAAAAA!!!
(fast han är ju inte lika snygg såklart, fast det är ju omöjligt å andra sidan... men a for effort!)
... han har ju precis samma uttryck och blick som Mr. Darcy!!! ÄLSKAAAAA!!!
(fast han är ju inte lika snygg såklart, fast det är ju omöjligt å andra sidan... men a for effort!)
Mr Darcy
Ni som väl känner mig nu vet ju att jag är en hopplös romantisk nörd som liksom fastnar i allt som andra stämplar som klyschigt, sliskigt och töntigt. Jag dras som en fluga mot en lampa till allt sånt där rosenskimrande och tårdrypande. Inte särskilt konstigt är det då att Romantiken (under 1800-talets andra hälft) är min absoluta favoritperiod rent litteraturmässigt. Som jag har berättat tidigare så har jag sett BBC's version av "Wuthering Heights" flertalet gånger och gråtit lika mycket varje gång och sett "Jane Eyre" och suttit som trollbunden precis hela filmen men av någon outgrundlig anledning har jag dragit mig för att se "Stolthet och Fördom". Jag har alltid tyckt att Jane Austen, till skillnad mot Brontësystrarna, verkat präktig och jag såg Kiera Knightley-filmen och tyckte den var otroligt långtråkig och seg. Så när mina kära vänner föreslog att vi skulle se BBC-versionen av romanen nu i helgen - som är sex timmar lång - så kände jag mig motvillig. Men så började vi se, jag var tvungen att gå efter två av sex avsnitt, och jag kände att någonting fladdrade till trots min motvilja. Så igår kröp jag ned i min soffa, tände ljus överallt och slog på nästa avsnitt. Och sen satt jag fast. Fyra timmar satt jag som förstenad och sögs in och jag ville att den aldrig skulle ta slut. Och jag, som aldrig varit ett så stort fan av Colin Firth blev som förälskad. Så jag kan väl erkänna mig omvänd. Jag erkänner, jag älskade den. BBC är romantikfilmatiseringens gudar. Jag bugar mig för er. Nu måste jag bara se om allting igen.
Här är förresten lite screen-caps på den fantastiska Mr Darcy:
Här är förresten lite screen-caps på den fantastiska Mr Darcy:
Jag vet inte om jag vågar erkänna detta men här är faktiskt min nya skrivbordsbakgrund:
Psst... Varför kan inte män idag klä sig i sådana kläder HELA TIDEN?! Det vore ju fantastiskt!!!
This place ain’t familiar yet but I’m sure I could fit in here
Efter en otroligt trevlig helg i Stockholm med Sara och Rebecka är det dags för en ny skolvecka i Uppsala. Stan var så himla fin i november när det var ljus- och ljudspel överallt och speciellt här vid ån var det otroligt vackert. Nu är det också fantastiskt med snö överallt och frostnupna träd. I think I like this city, som Billie the Vision skulle ha sagt.
"I’m on a bicycle to the market place.
I got some music in my ears.
And every day I met people I know,
almost all my friends are here."
"I’m on a bicycle to the market place.
I got some music in my ears.
And every day I met people I know,
almost all my friends are here."
Farbror Frost
Jag har alltid hatat vintern. Jag hatar när det är kallt och jag får gåshud över hela kroppen och mina tår domnar bort och tror att de är isklumpar och vill inte tina fastän jag häller skållande hett vatten på dem. Jag hatar när snömodden sipprar in innanför mina skor trots att jag impregnerat dem flera gånger och dessutom har på mig extra tjocka strumpor. Jag hatar när snön blåser isvindar på mig och snöflingorna klibbar fast i mitt ansikte och smetar ut mitt smink så jag ser ut som en pandaflicka som gråtit i timmar. Jag hatar hur min hud blir alldeles röd och fnasig av den torra luften och liksom får för sig att falla sönder likt gammalt pergament. Så jag hatar vintern. Men så sitter jag nu inne i värmen från familjehemmets kök. Utanför fönstret är det nästan åtta minusgrader men solen strålar ned och gör att snökristallerna reflekteras som genom ett prisma och skapar små regnbågar på husväggarna. Från den ljusblå himlen singlar några få fina snöflingor ned och landar som mjuka duntussar på fönsterkarmen. Och jag går ut på balkongen och tar ett frostkallt andetag men det känns som om mina lungor plötsligt vidgas och när jag släpper ut luften och ett litet rökmoln bildas så kan jag andas igen. Så nu tänker jag låta kylan bita och snön lägga sig tjock och vinden blåsa och mina kinder bli rosiga för den här gången tänker jag älska vintern. Det betyder ju trots allt att växthuseffekten inte riktigt hunnit förstöra allting ännu så varför inte njuta medan vi fortfarande har vintrar här.
Lost days.
Igår kom jag hem från Uppsala och en timme efter jag klivit innanför tröskeln blev jag sjuk. Jag har några superläskiga blåsor i munnen så jag åkte ned till vårdcentralen och fick utskrivet något konstigt bedövande munskölj som gör så att det känns som om ens läppar har blivit botoxade. Hjälper typ ingenting men läkaren var i alla fall trevlig och sa, när han såg att min adress stod som Uppsala, att Uppsala ju är en himla fin stad. Ja, gud vad rätt han har i det. Nu under november månad har staden satt upp färgade lampor lite överallt och spelar klassisk musik på utvalda ställen så att natten inte ska kännas så mörk och deprimerande. Det är faktiskt helt galet fint. Jag fotade lite av det i helgen så ni ska få se bilder :). Dagen idag har spenderats i horisontellt läge tittandes på hela tio avsnitt av Glee tillsammans med min käre lillebror som också var sjuk. Det var rätt fint att umgås lite men jag får ångest över att jag inte kunnat göra alla uppsatser jag borde ha skrivit vid det här laget. Förhoppningsvis mår jag bättre imorrn och kan skriva dem alla då. Håll tummarna!
Här är lite bilder jag inte hunnit ladda upp förresten.
En fin dag satt jag och Rebecka på mitt rum och jobbade med lite skolarbete. Jag älskade reflexerna som solen som lös genom lövträden utanför skapade på väggen. Nu är liksom alla löv borta och solen likaså så det blir inga reflexer längre...
En annan dag så satt jag och Sara och kollade på massa film på min dator. Märker ni förresten hur jag uppenbarligen lyckats fota klänningar utöver mina vänner? Antar att det beror på att de hänger lite överallt i rummet. Men jag gillar't!
Här är lite bilder jag inte hunnit ladda upp förresten.
En fin dag satt jag och Rebecka på mitt rum och jobbade med lite skolarbete. Jag älskade reflexerna som solen som lös genom lövträden utanför skapade på väggen. Nu är liksom alla löv borta och solen likaså så det blir inga reflexer längre...
En annan dag så satt jag och Sara och kollade på massa film på min dator. Märker ni förresten hur jag uppenbarligen lyckats fota klänningar utöver mina vänner? Antar att det beror på att de hänger lite överallt i rummet. Men jag gillar't!
Det vackraste som någonsin skrivits
Som ni ju vet vid det här laget skulle man nog kunna beskriva mig som en hopplös romantiker och det är säkert därför jag slukar 1800-talets romantik som vore det luft jag andas. Det är någonting som tilltalar mig väldigt mycket i det där himlastormande och hisnande som de böckerna fångar så bra. Min favorit är, såklart, Wuthering Heights och jag måste säga att det här citatet av Heathcliff nog är bland det vackraste och sorgligaste jag någonsin läst. Mitt hjärta brister lite.
‘And I pray one prayer—I repeat it till my tongue stiffens—Catherine Earnshaw, may you not rest as long as I am living; you said I killed you—haunt me, then! The murdered DO haunt their murderers, I believe. I know that ghosts HAVE wandered on earth. Be with me always—take any form—drive me mad! only DO not leave me in this abyss, where I cannot find you! Oh, God! it is unutterable! I CANNOT live without my life! I CANNOT live without my soul!’
— Emily Bronte, Wuthering Heights, Ch. 16
Frulle Deluxe
Idag när jag hade vaknat, duschat och gjort mig i ordning lite gick jag ut i korridoren för att fixa lite frukost och märker till min förskräckelse att jag drabbats av stora frukostdöden igen. Ingen juice och möglig yoghurt. Buää. Så jag traskade ut i köket och kände mig lite småledsen då jag plötsligt ser att underbara Hanna i min korridor (som fyllde år igår) har bakat massa tårta och uppmuntrar oss alla att äta upp den. Kunde jag bli lyckligare eller? Så min frukost blev en knäckebrödmacka med ost, en kopp himla gott-te och en bit av den mest fantastiska tårta någonsin som jag tror involverade kladdkakebotten, smör/vitchokladkräm och pistagenötter. Gah! Jag är i himmelen. Så nu när jag ändå är på bästa humöret laddar jag upp lite fler bilder från det där badet jag önskar jag kunde ha tagit igår. :)
Frulle
Det bästa jag vet är att äta riktigt långa frukostar innan man går till skolan. När jag börjar klockan tolv gör jag alltid det och det är så himla härligt. Sitta och titta på tv (eller the OC idag då), koka kaffe, äta mackor, ligga nedbäddad under ett jättetjockt täcke i min soffa och bara låta allting ta sin tid. Nu tog det kanske lite för lång tid för jag måste verkligen göra mig i ordning för om tjugo min måste jag ha gått härifrån. Fast det var det värt. Jag bjuder på ett fint visdomsord förresten. Haha, å det är så sant!
Glee(k)
Jag antar att det knappast är någon hemlighet att jag älskar tv-serien Glee. Den är fyller upp så många av mina kriterier på en bra serie/film: töntigt high-schooldrama, musikal (!), fantastiska karaktärer... The list goes on and on. I vilket fall. Nyligen har ju säsong två börjat sändas och jag måste säga att den är nog bland det bästa jag sett och mycket av det beror på att min favoritkaraktär Brittany har fått mycket större utrymme. Hon är så underbar på många sätt men mest för att hon aldrig verkar skämmas över att hon är... tja, dum. Det är väldigt befriande. Så nu kan jag knappt bärga mig till nästa avsnitt släpps för det är ju nästan för bra för att vara sant.
Major Breakfast
När man lever studentliv, större delen av tiden i alla fall, så kommer man in i det där väldigt ekonomiska tänket. Jag har faktiskt blivit lite smågalen och börjat budgetera och räkna ut hur mycket jag gör av med varje månad. Men även om man inte gått så långt så tror jag många studenter känner en liten panik den där morgonen de vaknar och inser att massa grejer i kylen och skafferiet passerat sitt bäst före-datum. Jag fick åtminstone en smärre chock när jag öppnade kylen och märkte att både ost, yoghurt, ägg samt bröd skulle gå ut nästa dag och redan levde i gränslandet mellan okej och inte-så-okej. Så jag fick slänga ihop en jättefrukost och försöka äta upp så mycket som möjligt av det jag hade kvar. Det fungerade... sådär. Fick slänga en hel del ändå. Så nu ska jag bli duktig och frysa in typ allting jag kan frysa in. Önska mig lycka till!
En bra helg.
Nu är jag hemma från Skärgården, sen i torsdags, har skrivit tentan och är tillbaka i Stockholm för den första pluggfria helgen på väldigt länge. Det känns sjukt bra! Ikväll ska jag över till Sara för att fira hennes födelsedag och sen möta upp lite fler vänner och hitta på något. Det här kommer bli grymt! Bilder från veckan kommer inom en snar framtid :)
Är inte Uppsala vackert på hösten?
Är inte Uppsala vackert på hösten?
Roadtrip
Idag är jag tillbaka i Uppsala igen men det är bara tillfälligt för imorgon bär det av till Skärgården med mina fina vänner Rebecka, Malin och Sara. Vi ska isolera oss från omvärlden för att försöka klämma in så mycket tentaplugg som bara går innan på fredag samtidigt som vi ska mysa med film, god mat, svampplockning och allt annat man bör göra på hösten. Tyvärr betyder det här fullständig internetfrånvaro men jag tror ni klarar er. Nu ska jag sova, godnatt!
(bilden är från förra hösten)
(bilden är från förra hösten)
Höst
Sedan jag tog mitt pick och pack och flyttade till Uppsala, på deltid åtminstone, så kan jag verkligen uppskatta Stockholm så mycket mer. Alla de där gatorna man gick fram och tillbaka på i stan som tycktes så opersonliga och trötta känns plötsligt mycket mer hemma för man märker hur många minnen man har längs med dem. Götgatan till och från skolan varje dag i tre års tid, St Paulsgatan mot Mariatorget har man ju gått en del och så klart alla de andra gatorna; Åsögatan, Skånegatan, Stora Nygatan och ja, även Drottninggatan och Sveavägen. Till och med lilla Fruängen känns lite ljusare, lite finare, lite gladare. Idag åt jag lunch här hemma med mormor och gick sedan på en promenad genom Långbroparken. Alla löven har börjat skifta i guldgult, apelsinorange och vinteräppelrött nu och det var bara så vackert. I dammen simmade fortfarande änderna och runt på gräsplättarna mellan de stora husen sprang barnen och lekte på sin rast. Jag vet att jag alltid älskat den parken men nu tycktes den på något sätt ännu bättre. Hösten gjorde allting mycket vackrare. Jag kanske ska försöka undvika min höstdepression i år?
Den här bilden är från förra hösten och det är kanske inte riktigt så höstigt där än men det lär väl bli det snart.
Den här bilden är från förra hösten och det är kanske inte riktigt så höstigt där än men det lär väl bli det snart.
