En blandning av sött och salt

Jag saknar inte Stockholm. Inte längre. En gång i tiden för inte speciellt länge sedan alls, eller kanske alldeles nyss faktiskt, så gjorde jag det. Väldigt mycket och väldigt ofta. Sådär så att det snörpte lite i strupen och värkte till lite alldeles i hjärttrakten när jag tänkte på det. Men jag har på något sätt kommit över det. Lyckats lära mig att man faktiskt kan komma upp till ytan och hämta luft någon annanstans. Fastän det smakar annorlunda på tungan och doften inte är alldeles rätt så överlever man på det ändå. Så jag har slutat hålla andan nu, jag blev ju trots allt alldeles blå i ansiktet och det kändes inte riktigt sunt efter ett tag, och börjat leva. Och det var länge sedan jag var i Stockholm för så kan det bli ibland när man börjar om på nytt. Att man glömmer bort allt det där gamla för en stund. Men så fick jag ett infall i förra veckan och beslöt mig för att nu, nu var det dags att ta en sväng förbi Stockholm igen. Bara för att säga hej, hur går det?

Så jag satte mig på tåget som sakta började puffa iväg och såg Domkyrkan och slottet passera förbi fönstret och krympa ihop tills de blev till två sandkorn i en sandlåda och sedan gick upp i rök. Och så såg jag Stockholm närma sig igen för första gången på många, långa veckor. Satte mig på samma gamla tunnelbanesäte, i samma gamla tunnelbanevagn på väg mot samma slutstation. Och plötsligt kändes det som att det inte gått någon tid alls. Som om jag aldrig lämnat staden. För hemma är nog hemma alltid, oavsett hur lång tid det går. När jag tog hissen upp till pappa och klev in genom dörren igen var det som om jag bara gått ut för att köpa kaffe. Inte ens katten noterade mig speciellt mycket. Jag fick mig en benstrykning men sen gick hon och lade sig igen och allt var som det brukade vara.

På kvällen, när jag vimlat runt genom samma stad jag gjort hela mitt liv och återupptäckt alla de där överfulla barerna med stockholmsbillig öl och vandrat fram längs gatorna jag gått på tusen och åter tusen gånger och hamnat på den där bekanta 03-tuben hemåt igen, så gick jag in i mitt rum och tittade ut genom fönstret. Från mitt fönster ser man nämligen hela Stockholm. Ett Stockholm som precis då lös upp i nattmörkret likt en eldfluga. Jag kurade ihop mig under täcket och slumrade till men vaknade snart igen. Det var katten som satt sig bredvid mitt ansikte och börjat kurra. Hennes mjuka sammetsmage svepte förbi min axel innan hon lade sig ned att sova bredvid mig.

Nu är jag tillbaka i mitt studentrum i Uppsala igen efter en kort och intensiv Stockholmshelg. När jag kom hem för dagen från universitetet så kröp jag upp i min soffa och det var då jag insåg en sak. Nej, jag saknar inte Stockholm längre. Men jag uppskattar Stockholm väldigt mycket ibland ändå. För vissa saker finns faktiskt inte här hemma i Uppsala. Som glittrande storstadsvyer, långa broar mellan små öar, sorlet på tunnelbanevagnen på natten och mjuka kattmagar som bara vill bli klappade. Så vi ska nog komma bra överrens ändå, Stockholm och jag, fast bara lite mer sällan. För allting blir ju också vackrare om man varit borta ett tag...

Kommentarer
Postat av: Sara

Jag känner igen känslan, att man sätter sig på tuben(/tolvan för min del) och så är allt som vanligt. Men tror aldrig att jag har saknat Stockholm (dock människorna där), och jag är ändå väldigt sentimental av mig. Konstigt, för jag saknar ju Berlin ibland (själva staden då), men jag tror att det bara var fel stad för mig, kanske. Eller så beror det på att man aldrig riktigt förlorar kontakten när det är 40 min bort. (Ja, jag är lite förvirrad!).

2011-11-21 @ 00:49:21
URL: http://grasparven.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0