Ni som väl känner mig nu vet ju att jag är en hopplös romantisk nörd som liksom fastnar i allt som andra stämplar som klyschigt, sliskigt och töntigt. Jag dras som en fluga mot en lampa till allt sånt där rosenskimrande och tårdrypande. Inte särskilt konstigt är det då att Romantiken (under 1800-talets andra hälft) är min absoluta favoritperiod rent litteraturmässigt. Som jag har berättat tidigare så har jag sett BBC's version av "Wuthering Heights" flertalet gånger och gråtit lika mycket varje gång och sett "Jane Eyre" och suttit som trollbunden precis hela filmen men av någon outgrundlig anledning har jag dragit mig för att se "Stolthet och Fördom". Jag har alltid tyckt att Jane Austen, till skillnad mot Brontësystrarna, verkat präktig och jag såg Kiera Knightley-filmen och tyckte den var otroligt långtråkig och seg. Så när mina kära vänner föreslog att vi skulle se BBC-versionen av romanen nu i helgen - som är sex timmar lång - så kände jag mig motvillig. Men så började vi se, jag var tvungen att gå efter två av sex avsnitt, och jag kände att någonting fladdrade till trots min motvilja. Så igår kröp jag ned i min soffa, tände ljus överallt och slog på nästa avsnitt. Och sen satt jag fast. Fyra timmar satt jag som förstenad och sögs in och jag ville att den aldrig skulle ta slut. Och jag, som aldrig varit ett så stort fan av Colin Firth blev som förälskad. Så jag kan väl erkänna mig omvänd. Jag erkänner, jag älskade den. BBC är romantikfilmatiseringens gudar. Jag bugar mig för er. Nu måste jag bara se om allting igen.

Här är förresten lite screen-caps på den fantastiska Mr Darcy: