Farbror Frost

Jag har alltid hatat vintern. Jag hatar när det är kallt och jag får gåshud över hela kroppen och mina tår domnar bort och tror att de är isklumpar och vill inte tina fastän jag häller skållande hett vatten på dem. Jag hatar när snömodden sipprar in innanför mina skor trots att jag impregnerat dem flera gånger och dessutom har på mig extra tjocka strumpor. Jag hatar när snön blåser isvindar på mig och snöflingorna klibbar fast i mitt ansikte och smetar ut mitt smink så jag ser ut som en pandaflicka som gråtit i timmar. Jag hatar hur min hud blir alldeles röd och fnasig av den torra luften och liksom får för sig att falla sönder likt gammalt pergament. Så jag hatar vintern. Men så sitter jag nu inne i värmen från familjehemmets kök. Utanför fönstret är det nästan åtta minusgrader men solen strålar ned och gör att snökristallerna reflekteras som genom ett prisma och skapar små regnbågar på husväggarna. Från den ljusblå himlen singlar några få fina snöflingor ned och landar som mjuka duntussar på fönsterkarmen. Och jag går ut på balkongen och tar ett frostkallt andetag men det känns som om mina lungor plötsligt vidgas och när jag släpper ut luften och ett litet rökmoln bildas så kan jag andas igen. Så nu tänker jag låta kylan bita och snön lägga sig tjock och vinden blåsa och mina kinder bli rosiga för den här gången tänker jag älska vintern. Det betyder ju trots allt att växthuseffekten inte riktigt hunnit förstöra allting ännu så varför inte njuta medan vi fortfarande har vintrar här.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0