Jag är en riktig drömmare. Nej, det är sant. Jag är galet mycket av en drömmare. Jag kan sitta och titta på bilder i timmar och skapa små historier kring dem och bygga ihop ett helt liv; där skulle de bo med sina tre labradorer som heter Sixten, Kurt och Teofil och där skulle de bygga ett litet fågelhus där en ensam koltrast alltid skulle picka i sig gårdagens bröd och där borta vid bron skulle de fiska om somrarna men aldrig få något och så fort det nappade skulle de få panik och slänga spöt i älven. Jag tror det är därför jag tycker så mycket om att skriva för då får jag verkligen leva mig in i alla mina fantasier och låta dem växa och gro istället för att glömma bort dem så fort jag kliver av tunnelbanan. Jag skapar liksom något bestående - en egen värld.

Just nu är jag väldigt mycket inne på att titta på bilder på folks hus och hem och rum. Jag satt igår i timmar och bara tittade på hus. Jag måste erkänna att jag så väldigt lätt förälskar mig i hus. Jag vet precis hur mitt hus jag skulle vilja bo i när jag blir "stor" skulle se ut.
Jag har en klockren bild: det skulle ha en vit träpanel som blivit lite åldrad och flagad med åren, en kort trappa som ledde upp till en liten veranda innan man kom fram till ytterdörren som skulle ha ett litet fönster med spröjs på sig. Det skulle vara viktorianskt och ha små krypin precis överallt. Huset skulle ha ett torn i ena hörnan som bara skulle vara lite högre en resten av huset och där skulle jag högst upp skapa ett rum fyllt med bara kuddar och en rosa skrivmaskin och en tékokare och massor av stearinljus så att jag skulle kunna sitta där hela kvällarna och bara skriva och dricka champagneté. Från fönstret skulle jag kunna se nedför en kulle och en liten sjö i fjärran och en massa träd. Hela huset skulle ha slipade trägolv med lite vit bets och det skulle vara ganska högt i tak och stora fönster överallt. Jag skulle helst också ha en spiraltrappa i snirkligt vit metall som ledde direkt från vardagsrummets ena hörn upp till ett sovrum med snedtak och vita, böljande gardiner. Hela huset skulle vara lantigt vitt och kännas sådär rustikt som det bara kan i gamla hus. Helst skulle huset ligga på landsbyggden vid någon gullig småstad där alla går till konditoriet på morgonen och köper semlor och alla sitter på samma pub på kvällen och beställer samma saker och pratar om allt mellan himmel och jord. Underbarast vore om det från staden också gick ett tåg som man kunde hoppa på och snart vara inne i storstaden och vandra i butiker för evigt och shoppa bort alla sina pengar. Huset skulle kunna ligga i Södermanland vid Mälaren eller i England på sydkusten eller på det amerikanska landet där alla heter Susan och Greg.
Å det vore en sådan dröm att kunna få bo i ett sådant hus en dag men jag nöjer mig gott med att drömma om det så länge. Och titta på bilder. Miljoner bilder som jag sparar i mitt huvud och drömmer om på nätterna. Det är väl livet? I alla fall för en drömmare, som jag.

Ni ska få se några bilder men resten behåller jag för mig själv för det känns som om de berättelserna dör om jag visar dem för någon annan. Som om de tappar luft som en ballong och faller. Men ni ska få se några skatter som jag kan fantisera om länge, länge.