Som nästan alla människor här på jorden dras jag med en del komplex. Visst är man medveten om att fela är mänskligt och att detta även gäller utseendet. Alla är inte födda perfekta - jag skulle nog kunna drista mig med att säga att ingen är det - men ändå är det det som eftersträvas och uppskattas här i världen. Alla ska försöka nå det där omöjliga och svårbenämnda perfekta. Om det så gäller perfekta kroppar à la barnstorlekar (och folk svälter sig och spyr efter maten), perfekta hem som alltid är gnistrande rena (och folk handlar för pengar de inte har och drunknar i skuldberg och städar tills fingrarna blöder av alla kemikalier) eller perfekta ansikten som fortfarande ser ut som tjugofemåringars då 50-strecket passeras (och folk lägger sig under kniven och nervförgiftar musklerna så att de blir till uttryckslösa robotar, oförmögna att röra en enda muskel). Varför strävar vi efter något som ingen kommer att lyckas uppnå? Vill vi misslyckas? Blir vi glada av det? Jag menar inte att det inte finns vackra männsikor, för det finns det verkligen, men att det inte finns perfekta människor. Den perfekta människan är en myt. Bluff och båg. Påhittad. Ingen är perfekt! Så varför ska vi alla gå omkring och vilja bli det då? Kan vi inte nöja oss med att vara oss själva och att vara nöjda med det? Uppenbarligen inte för då skulle aldrig kosmetikanbranchen ha tjänat några pengar och bantningsföretagen skulle gått under på nolltid. Som jag sa i början har även jag komplex som jag åtskilliga timmar gått och mått fruktansvärt dåligt över men till vilken nytta? Har någonting blivit bättre av att jag nojjat mig och klagat? Har jag blivit annorlunda? Har människor sett mig annorlunda? Nej. Ingenting har förändrats av det så varför klaga. Det är vad jag kommit fram till idag - varför klaga om jag inte kan göra någonting åt det (operationer räknas inte för det är bara sjukt)? Så jag ska sluta. Jag säger inte att det kommer bli lätt. Att bryta gamla vanor är alltid svårt men jag lärde mig ju till slut att säga "tack" när jag får komplimanger (men, oj det tog tid) så varför inte lyckas med det här? Så idag spenderade jag en halvtimme av min eftermiddag med att kolla igenom alla mina bilder för att försöka hitta bilder på mig i profil. Det är nämligen där skon klämmer, jag gillar verkligen inte min näsa. Jag skulle kunna tala mig blå i ansiktet om hur mycket jag ogillar den men eftersom vi kör på "the new deal" idag slipper ni det. Jag letade nämligen efter bilder i profil där jag faktiskt gillar min näsa. Det var inte lätt eftersom det är svårt att se sig själv nyktert men jag lyckades hitta några bilder så nu ska jag lägga upp dem här och försöka känna mig nöjd. Varför ska jag gå omkring och hata min näsa när jag kan lära mig att tycka om den som den är och må lite bättre? Så det ska jag. Jag är galet impad om du orkat läsa allt det här men om du gjort det och funnit någon sanning i det så försök göra likadant. För som du ser dig med dina kritiska, hollowoodidealifierade ögon ser nog ingen annan dig - vi är våra hårdaste domare själva. Så tänk om och tänk rätt - du duger! Och släpp idealen, de är ändå bara påhittade. Att vara "fel" är att vara mänsklig och det är det som skiljer oss från botoxrobotarna. Hoppas ni får en grym kväll nu!