Hej!
I brist på överförda bilder (som inte redan är på Facebook) tänkte jag berätta lite om dagen idag.

Imorse mötte jag och Kelly upp en liten grupp från vår klass (och två kompisar till en klasskompis) kl. 10:00 för att hyra cyklar. Vi hade nämligen tidigare pratat om att det skulle vara kul att bege oss ut på en utflykt utanför Barcelona och vad är då bättre än att cykla? Så vi hyrde våra cyklar och började trampa längs stranden norrut.

Vi cyklade på rätt bra i det lite halvmolniga vädret till vi kom till en öde strand där vi satte oss ned för att picknicka vår medhavda matsäck (precis som i grundskolan!). Det var jättetrevligt om än lite blåsigt men så plötsligt, när vi tänkte cykla vidare, så sprack hela himlen upp. Så vi sköt upp planerana, drog på oss bikinitopparna och lade oss för att sola lite. Det är ju sjukt att man kan sola i slutet av mars!

Till slut var det, trots protester från mig, dags att cykla vidare och tur var nog det. Det var så himla fint i ett litet samhälle längre norrut. Det var smala, pastellfärgade hus längs en palmallé, en liten järnväg och på andra sidan en kritvit strand och hela det blåa havet. Som i en dröm. Faktiskt påminde det mig jättemycket om staden i "Kiki's Expressbud" (av Hayao Miyazaki) om ni har sett den. Men så började vi känna oss lite möra i benen och långt i fjärran såg vi två gyllene bågar. Vi beslöt oss för att det skulle bli vårat slutmål.

Väl framme på Donken så köptes det glass som avnjöts i solen. När personalen frågade vartifrån vi cyklat svarade vi kort och gott: Barcelona. "Nej, nej!" sa de "Inte därifrån? Innifrån staden?" Jo, det hade vi ju men de ville inte tro på oss så de gick och hämtade sin chef. Han såg också förundrad ut och konstaterade att det faktiskt låg 30 km bort. Va? 3 mil?! Hade vi cyklat 3 mil?! Oj, herregud. Man hade knappt tänkt på det för att det var så trevligt och fint. Så vi tänkte att det nog var på tiden att bege oss tillbaka igen.

Det var lite tungt på hemfärden (mest för att sadlarna var de obekvämaste i världshistorien och jag svär att det är ett under om jag inte fått blåmärken på rumpan) fast fortfarande sjukt trevligt. Vid 19:00 lämnade vi in cyklarna igen och sa hejdå till färdkamraterna. Jag hoppades på att solen åtminstone hade tagit lite på mig under dagen eftersom det varit så fint väder - jag har blivit lite nojjig över att jag är så himla blek fortfarande. Jag hade inte behövt undrat för väl hemma kan jag konstatera att jag har bränt mig rätt bra i ansiktet och på bröstet. Fast det är nog inget som kommer bli en liten skön bränna tills imorrn. Yes!

Tröttheten överväldigar mig dock nu och hungern kallar så jag måste fixa lite middag. Men allt som allt, världens värdaste dag! 6 mils cykling i strålande solsken med assköna människor längs det böljande havet. Vad kan bli bättre?