Kom ganska nyligen hem från lite På Spåret-Final-mys och Skavlan-snack med Kells och Ems (som skjutsade hem mig!!!) så nu ska jag krypa till sängs och läsa lite noveller. Imorrn är det upp med tuppen för att jobba med projektarbetet - jippi... Men det blir nog bra till slut. Godnatt!

Mitt skrivbord, på datorn alltså, är för mig en slags klippbok av saker jag sparat för att komma ihåg innan jag vet var eller om jag ska sortera in dem i mina övriga mappar.

Där kan man hitta skärmdumpar från olika program jag strömmat. Som ex. The Vampire Diaries

Nu borde väl det här inlägget publicerats för tre veckor sedan men... Bättre sent än aldrig! När man fyller år i familjen Mark har vi som tradition att man får bestämma vilken middag som ska ätas. Nu minns jag märkligt nog inte vad jag bestämde (tror att det var lax eller kycklingwok) men min systers val är svårt att glömma. Hon fick välja vad hon ville i hela världen och vad valde hon? McDonald's. Helt otroligt - så går det alltså för teve-generationen. Men men, hon fick som hon ville. :) Längst ned ser ni min tallrik, just nu måste jag erkänna att det inte skulle sitta alltför fel. Men jag har fått min beskärda del av Donken det här lovet så jag ska nog skippa det...

Woho! Nu är det äntligen bokat! Det är nämligen så att jag och fyra, kära väninnor ska bege oss upp till mitt landställe i Värmelandet under sportlovet för att bara chilla, titta på skogsteve, dricka öl och spela massor av spel. Det ska bli så sjukt kul! Bilden nedan är visserligen på huset men där var det sommar (och regnigt) och allting grönskade. Nu lär det snarare vara snöigt och ogrönt (läs: vitt) men det är ju också fint. Så får vi elda på massor i brasan och kanske hugga lite ved. Eller inte. Jag är iaf sjukt pepp och vill bara åka nununu!

Tänkte bara snabbt logga in och säga att jag kom hem från Romme helskinnad igår men vaknade mörbultad av träningsvärk. Nu ska jag till skolan men senare ska ni få se fler bilder.

Idag börjar jag sent, fast jag har geografiförhör så det kanske inte känns superpeppt ändå. Något som däremot känns superpeppt är att jag 1) fått mitt studiebidrag 2) snart får min lön och 3) ska ut med gänget ikväll. Vad kan gå fel?! Antagligen massor men det tänker jag förtränga och bara blicka framåt. It's gonna be legen... wait for it! ...dary! Legendary!

Ingen har väl missat att värsta snöovädret dragit över Stockholm, och Sverige, idag? Det var faktiskt så illa att jag först i morse fick gå en station för att ta tuben därifrån och på hemvägen gick inga tunnelbanor så min snälla pappa fick plocka upp mig och Kelly. Rätt jobbigt måste jag säga. Dessutom ska jag jobba imorgon vilket betyder vara utomhus i fyra timmar - tack för den, väderguden! Men jag ska sluta klaga, äta mat och sen ta tag i mina studier. Vem vet, är jag duktig kanske jag kan se på lite "True Blood" också. Jag skickar upp lite fina bilder också så att jag blir på lite bättre humör. Halva veckan har ju faktiskt gått nu! :)

Jag vet inte riktigt vad det är med mig för de senaste veckorna har jag verkligen känt mig som en berg-och-dalbana. En emotionell berg-och-dalbana. Som om alla mina känslor har polariserats så att alla mina reaktioner blir förstärkta. Jag kan bli överlycklig över minsta lilla grej, som att det i morse var lite ljusare än igår morse, och gå ned mig fullständigt över något annat trivialt, som att jag inte fick jobba i måndags för att jag svarade för sent på sms:et. Det känns lite som om jag drabbats av plötslig manodepressivitet - bara att skoven kommer med bara några timmar eller minuters mellanrum och att jag där emellan är normal. Jag förstår inte riktigt vad det här kommer sig av men man kan ju tänka sig att det beror på stress, som jag faktiskt inte känner så mycket just nu trots att jag verkligen borde göra det. I vilket fall så är det väldigt påfrestande både för mig och för min omgivning; som min stackars pappa fick känna av i helgen då jag fick ett utbrott på honom då jag klagat på mina franskalektioner och han berättade hur hans var då han gick i skolan ("Hur ska det här hjälpa mig!? Är det här en historielektion eller!?"). Suck Det här börjar mer och mer likna en freakshow på en gammeldags cirkus. Fem kronor till den som kan få henne att gråta - kom igen, gott folk, säg bara att det regnar så får ni nog valuta för pengarna ska ni se. Och när ni ändå är på gång, berätta att det finns popcorn i tältet bredvid, då blir det skratta av!

Här har ni i vilket fall några fina foton på riktiga berg-och-dalbanor. Inte emotionella sådana.

Som nästan alla människor här på jorden dras jag med en del komplex. Visst är man medveten om att fela är mänskligt och att detta även gäller utseendet. Alla är inte födda perfekta - jag skulle nog kunna drista mig med att säga att ingen är det - men ändå är det det som eftersträvas och uppskattas här i världen. Alla ska försöka nå det där omöjliga och svårbenämnda perfekta. Om det så gäller perfekta kroppar à la barnstorlekar (och folk svälter sig och spyr efter maten), perfekta hem som alltid är gnistrande rena (och folk handlar för pengar de inte har och drunknar i skuldberg och städar tills fingrarna blöder av alla kemikalier) eller perfekta ansikten som fortfarande ser ut som tjugofemåringars då 50-strecket passeras (och folk lägger sig under kniven och nervförgiftar musklerna så att de blir till uttryckslösa robotar, oförmögna att röra en enda muskel). Varför strävar vi efter något som ingen kommer att lyckas uppnå? Vill vi misslyckas? Blir vi glada av det? Jag menar inte att det inte finns vackra männsikor, för det finns det verkligen, men att det inte finns perfekta människor. Den perfekta människan är en myt. Bluff och båg. Påhittad. Ingen är perfekt! Så varför ska vi alla gå omkring och vilja bli det då? Kan vi inte nöja oss med att vara oss själva och att vara nöjda med det? Uppenbarligen inte för då skulle aldrig kosmetikanbranchen ha tjänat några pengar och bantningsföretagen skulle gått under på nolltid. Som jag sa i början har även jag komplex som jag åtskilliga timmar gått och mått fruktansvärt dåligt över men till vilken nytta? Har någonting blivit bättre av att jag nojjat mig och klagat? Har jag blivit annorlunda? Har människor sett mig annorlunda? Nej. Ingenting har förändrats av det så varför klaga. Det är vad jag kommit fram till idag - varför klaga om jag inte kan göra någonting åt det (operationer räknas inte för det är bara sjukt)? Så jag ska sluta. Jag säger inte att det kommer bli lätt. Att bryta gamla vanor är alltid svårt men jag lärde mig ju till slut att säga "tack" när jag får komplimanger (men, oj det tog tid) så varför inte lyckas med det här? Så idag spenderade jag en halvtimme av min eftermiddag med att kolla igenom alla mina bilder för att försöka hitta bilder på mig i profil. Det är nämligen där skon klämmer, jag gillar verkligen inte min näsa. Jag skulle kunna tala mig blå i ansiktet om hur mycket jag ogillar den men eftersom vi kör på "the new deal" idag slipper ni det. Jag letade nämligen efter bilder i profil där jag faktiskt gillar min näsa. Det var inte lätt eftersom det är svårt att se sig själv nyktert men jag lyckades hitta några bilder så nu ska jag lägga upp dem här och försöka känna mig nöjd. Varför ska jag gå omkring och hata min näsa när jag kan lära mig att tycka om den som den är och må lite bättre? Så det ska jag. Jag är galet impad om du orkat läsa allt det här men om du gjort det och funnit någon sanning i det så försök göra likadant. För som du ser dig med dina kritiska, hollowoodidealifierade ögon ser nog ingen annan dig - vi är våra hårdaste domare själva. Så tänk om och tänk rätt - du duger! Och släpp idealen, de är ändå bara påhittade. Att vara "fel" är att vara mänsklig och det är det som skiljer oss från botoxrobotarna. Hoppas ni får en grym kväll nu!

Okej, nu har jag avklarat dagens halvtimme i att lega som ett kolli på mamma och pappas säng och vältra mig i min egen trötthet, min underbara "That 70's Show"-timme och min vanliga driva runt i lägenheten-halvtimme. Dags att ta tag i mig själv... Eller vänta lite tills efter maten-kaffet så att jag blir människa igen...

Men sånt här förtjänar man faktiskt om man haft olidliga 50 min av kristet bibellatin med verbböjningar i passivum dåtid konjunktiv (som visar sig "bara" var passivum presens - som om det hjälper!). Faktiskt.
Även om den spenderades vikandes papperstranor, ska berätta mer om det senare.

Alltså, jag är så trött nu att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Borde dock ha jobbat idag men jag var inte snabb nog så platserna rök - attans. Äsch, jag måste ändå plugga en massa för vi har en stor franskaläxa och dessutom spanskaprov nästa vecka men mina ögon kan liksom inte fokusera. Jag tror jag behöver en kaffeinjektion - nu! Men jag får väl vänta tills efter middagen åtminstonde och fram till dess... Räkna sekunderna?

Jag är en riktig drömmare. Nej, det är sant. Jag är galet mycket av en drömmare. Jag kan sitta och titta på bilder i timmar och skapa små historier kring dem och bygga ihop ett helt liv; där skulle de bo med sina tre labradorer som heter Sixten, Kurt och Teofil och där skulle de bygga ett litet fågelhus där en ensam koltrast alltid skulle picka i sig gårdagens bröd och där borta vid bron skulle de fiska om somrarna men aldrig få något och så fort det nappade skulle de få panik och slänga spöt i älven. Jag tror det är därför jag tycker så mycket om att skriva för då får jag verkligen leva mig in i alla mina fantasier och låta dem växa och gro istället för att glömma bort dem så fort jag kliver av tunnelbanan. Jag skapar liksom något bestående - en egen värld.

Just nu är jag väldigt mycket inne på att titta på bilder på folks hus och hem och rum. Jag satt igår i timmar och bara tittade på hus. Jag måste erkänna att jag så väldigt lätt förälskar mig i hus. Jag vet precis hur mitt hus jag skulle vilja bo i när jag blir "stor" skulle se ut.
Jag har en klockren bild: det skulle ha en vit träpanel som blivit lite åldrad och flagad med åren, en kort trappa som ledde upp till en liten veranda innan man kom fram till ytterdörren som skulle ha ett litet fönster med spröjs på sig. Det skulle vara viktorianskt och ha små krypin precis överallt. Huset skulle ha ett torn i ena hörnan som bara skulle vara lite högre en resten av huset och där skulle jag högst upp skapa ett rum fyllt med bara kuddar och en rosa skrivmaskin och en tékokare och massor av stearinljus så att jag skulle kunna sitta där hela kvällarna och bara skriva och dricka champagneté. Från fönstret skulle jag kunna se nedför en kulle och en liten sjö i fjärran och en massa träd. Hela huset skulle ha slipade trägolv med lite vit bets och det skulle vara ganska högt i tak och stora fönster överallt. Jag skulle helst också ha en spiraltrappa i snirkligt vit metall som ledde direkt från vardagsrummets ena hörn upp till ett sovrum med snedtak och vita, böljande gardiner. Hela huset skulle vara lantigt vitt och kännas sådär rustikt som det bara kan i gamla hus. Helst skulle huset ligga på landsbyggden vid någon gullig småstad där alla går till konditoriet på morgonen och köper semlor och alla sitter på samma pub på kvällen och beställer samma saker och pratar om allt mellan himmel och jord. Underbarast vore om det från staden också gick ett tåg som man kunde hoppa på och snart vara inne i storstaden och vandra i butiker för evigt och shoppa bort alla sina pengar. Huset skulle kunna ligga i Södermanland vid Mälaren eller i England på sydkusten eller på det amerikanska landet där alla heter Susan och Greg.
Å det vore en sådan dröm att kunna få bo i ett sådant hus en dag men jag nöjer mig gott med att drömma om det så länge. Och titta på bilder. Miljoner bilder som jag sparar i mitt huvud och drömmer om på nätterna. Det är väl livet? I alla fall för en drömmare, som jag.

Ni ska få se några bilder men resten behåller jag för mig själv för det känns som om de berättelserna dör om jag visar dem för någon annan. Som om de tappar luft som en ballong och faller. Men ni ska få se några skatter som jag kan fantisera om länge, länge.

Jag hittade världens sötaste grej här nämligen en inscannad "Mina Vänner"-sida att fylla i. Gud vad nostalgisk jag blev när jag såg den och såklart var jag tvungen att göra en egen :) Fyll i en ni också och kommentera här så jag får läsa lite!

Jag tror att jag i all förvirring på SACO-mässan har bytt bort min hjärna mot en lerklump.
Jag kom nämligen hem därifrån och satte mig i sängen för att läsa igenom religionskompendiet om Islam. Dock så börjar då mina ögon falla ihop hela tiden och det slutar med att jag lägger mig rakt upp och ned för att slumra lite. Efter vad som känns som två sekunder senare (det visade sig vara närmare en halvtimme) vaknar jag av att min mobil ringer någonstans i sängen. Så jag far upp bara för att märka att jag sovit på min arm så hela den sticker och är helt obrukbar. Hittar till slut mobilen och får liksom trycka med hela armen på den för att kunna svara (styrfunktionen i fingrarna fungerade inte). Det visar sig vara bilskolan som undrar om jag kan köra imorrn och allt jag kan säga är "Nej, jag kan inte" och sen lägga på. Fortfarande mosig efter den brutala väckningen vinglar jag upp i köket för att prata med mamma om ett ev. extrajobb (min arm är fortfarande obrukbar). Då hon frågar mig om hur ofta man får det då (och syftar på hur ofta man ska jobba) svarar jag bara "det händer inte!". Hon ser förbryllad ut och frågar igen och jag bara upprepar samma fras. Sen blir jag konfunderad över vad hon säger egentligen så jag ska fråga "Vad snackar du om? Jag fattar inte." men det omvandlas i min lerklumpshjärna till: "Snacka'nte!". Så där sitter jag i köket, mamma skrattar åt mig, min arm fungerar inte (det har nu gått över fem minuter!) och jag förstår precis ingenting. Vad är det med mig?! (Nu har jag dock druckit massa kaffe och kan förvänta mig en koffeinkick om ca. 3-6 min och min arm fungerar igen)

Appropå att byta ut sin hjärna: några andra som också gjort det är Mäladalens Högskola. Dem adresserade nämligen katalogen till mig men numera heter jag visst "Emma Christina Mark". Fancy, lite gammeldags bara. Några i min klass har också fått byta namn: Julia heter Lars Alexander men Emma tar nog priset med sitt nya namn: Måns Peder Buster. Hah! Stackars Mälardalen, ingen tog dem ens seriöst innan och nu kommer det sannerligen gå utför.

Idag utnämns härmed till Officiella Hjärnbytardagen. Nästa år blir det party :)