Så var det dags att lämna Stockholm för en liten stund igen. Jag och min kära far är nämligen på väg upp till landet. (Min vän Rebecka säger att stockholmare har en tendens att överanvända begreppet "landet". Hon menar att man ska skilja på att åka till sommarstugan på landet och sommarstugan vid havet och att det därefter ska kallas att "åka till landet" och "åka till kusten" och inte bara generalisera allting till "landet". Nå, hon har kanske en poäng med det men i vilket fall så är det här befogat att säga landet eftersom vår stuga ligger vid en grusväg, vid en enorm granskog i Sveriges minsta kommun som råkar ligga i Värmland. Så ja, vi är på väg till landet nu. Slut på sidospår). Jag ska spendera helgen i stugan med att plocka smultron, sola på gräsmattan, promenera längsmed Klarälven och vandra runt i skogarna kring huset. Det ska bli väldigt skönt att få andad lite lantluft igen och bara få ta de lugnt. Men jag ä tillbaka i huvudstaden redan på måndag igen. Ta hand om er så länge. Vi ses snart.

Jag älskar sommarstockholm. Kanske är det för att jag varit borta i nära ett halvår som jag känner så starkt för det. Kanske för att jag för första gången ska vara i stan nästan hela sommaren för att jag faktiskt har ett jobb att sköta. Jag vet inte men det är något som gör att jag ser på Stockholm på ett annat sätt än jag gjort tidigare. Stockholm känns plötsligt... levande. När jag gick i gymnasiet var jag ju i stan varje dag och spatserade runt på Söder och fikade och pluggade men då var allting på rutin. Vägen mellan tuben och skolan kunde jag gått i sömnen om någon frågat mig. Fikets kaffe smakade ingenting längre för jag drack det bara för att jag var tvungen. Jag uppskattade ingenting omkring mig. Men nu när jag svänger av Hornsgatan och börjar gå upp mot Götgatsbacken så känns allting... tja, nytt. Jag tittar verkligen på de vackra, gamla husen omkring mig, på människorna som lämnat koftorna och de sura minerna hemma och jag njuter att att bara andas in atmosfären och den svaga doften av avgaser och hav. Allting känns plötsligt levande igen.

Så när jag slutat jobbet vid Zinken idag kunde jag inte ens tänka mig att bara ta tuben hem igen och slå mig ned framför tvn. Nej, solen strålade ju och värmen hade lånat dofter från Medelhavet. Jag började helt sonika att traska hemåt. Jag brydde mig inte om att jag aldrig gått hem från stan förut, struntade fullständigt i att jag nog inte hittade helt hundraprocentigt och hade inte ens en tanke på att det kanske kunde ta väldigt lång tid. Jag bara gick. Och sen gick jag lite till. Och vet ni, det var fantastiskt! Att börja att gå längs Söders gator, passera Liljeholmsbron och plötsligt vara högt över vattnet och se ut över Tantolunden och Mälaren och folk som glider fram i sina segelbåtar kändes hisnande. Långsamt, nästan omärkligt, skiftade landskapet från Söders myller till närförorternas lugna tempo tills jag stod framför min port i Fruängen. Nog hade det tagit lite tid men det var så skönt att jag utan att tveka skulle ha gått tillbaka igen om jag inte behövt vila mig lite från solens hetta. Så ja, jag älskar sommarstockholm. Nog kommer jag tröttna på det en dag igen men just nu tänker jag bara fortsätta tt uppskatta det så gott jag kan. För det är inte sommar så ofta och när jag tröttnat vet jag ju att till hösten väntar Uppsala och vad som händer sen vet jag inte. Vem vet när jag återvänder till Stockholm igen? Nej, här ska njutas!