Det är april och det har snöat igen för andra gången på en vecka. Vintern tycks aldrig ta slut längre. Uppgivet så tar jag på mig duffeln igen, pular ned händerna i tjocka stickade vantar och beger mig ut i mörkret. Men när jag på tillbakavägen cyklar i uppförsbackar genom staden har något förändrats. Svetten klibbar längs min nacke och och det kliar i för varma fingrar. Jag öppnar jackan och ställer mig utanför porten då jag låst cykeln i stället. Jag tar ett djupt andetag och det friska i luften känns krispigt men inte längre kallt. När jag kommer in sliter jag av mig alla kläder. Det kliar i hela kroppen och jag måste skölja ansiktet med kallvatten. Ställer upp fönstret på vid gavel så att den kyliga nattluften sipprar sig in. Jag lägger mig utmattad på soffan och bara andas och tittar upp mot natthimlen. Det är en bra natt. Kall men med hopp om sommar. Det luktar blött grus i luften och vinglas klirrar en trappa ned. Jag känner mig fullständigt harmonisk och allting verkar plötsligt ljust. Allting tycks ha klarnat. Jag har lyckats planera mitt liv i fem år framöver på en timme och allting bara klaffar. Allting passar. Det är som om jag på en gång vuxit i alla för stora kläder och passar in igen. Jag kommer att stanna här. När jag ser på himlen och månen som lyser ned över Uppsala så vet jag att allting. Just nu. Är helt rätt. Jag kommer stanna här länge till och det är precis vad jag vill. Att för en lång tid kunna vandra kullerstensgator fram i mörkret genom smala gator som andas 1400-tal och hitta fram till klubbar i gamla bibliotek och baler på slott. Varför ska jag någonsin åka härifrån?