Idag övningskörde jag till farmor ute på Tumbalandet för att låna hennes bil och öva att köra manuellt. Det var en galet vacker dag med strålande sol och temperatur närmare tjugo grader. Trots det så kändes det i atmosfären att det inte var någon sommar utan höst.
Luften kändes på något vis kyligare trots att det var så varmt. På träden såg man löven skifta i gulare nyanser istället för vårens ljusgröna ton. Min gudfar hade plockat kantareller och den doften blandat med att han skördat klart på vårt land gjorde att det verkligen slog mig; sommaren är död nu. Men det var inget vemodigt, för en gångs skull, - tvärt om. De gula träden, svampdoften och värmen gjorde att jag på något sätt till slut accepterade att hösten är här (efter all min ångest). Klart att jag alltid saknar sommaren men det var något i vinden som kändes som ett löfte om att trots att allt skulle dö var det så det skulle det inte vara så lång tid innan allt åter ska blomma. Det var en mjuk och len känsla i magen och jag kunde inte annat än le. Det är slut på sommaren men det är höst - äntligen!