Ibland händer det att jag får små knäppa idéer i mitt huvud. Vissa påbörjas men genomförs sällan till 100% och andra glöms halvt bort men ligger ändå där, någonstans i mitt medvetande, och guppar och emellanåt påkallar uppmärksamhet. Förra helgen fick jag en sådan idé då jag var hos min goda vän Milla och hon lärde mig att vika papperstranor. Jag kände att detta liksom var något som passade mig ypperligt och så plingade det till i huvudet och en röst talade till mig och sa att jag blivit utvald att vika 1000 pappertranor och därefter leva i frid. Wow, tänkte jag, och började vika. Hittils har jag vikt fyra. Men jag hoppas kunna vika några till för de är väldigt fina att titta på och jag blir liksom rofylld av att vika dem - jag tänker inte på någonting annat än nästa steg. Så vem vet, kanske sitter jag en dag i ett rum fyllt av 999 papperstranor, vikandes den sista - men troligtvis inte. Så länge viker jag vidare och ser vart jag hamnar. Vägen är ju faktiskt allt.