Jag kan se månen.

Genom persiennerna till mitt studentrum strilar den in sitt kalla vita sken som lägger sig i strimmor över mitt halsdukstoviga hår. När jag cyklade hem i natt sken den likväl högt ovanför mig. I den kyliga krispiga luften som plötsligt andades mer vinter än sommar satt månen och studerade mig och liksom visade mig vägen hem, uppför backarna och högst upp på kullen. Jag kan aldrig undgå att vilja plocka ned en strimma av den och väva den där månväven av krossade drömmar och bortglömda tårar och vira in mig i den för att ha en bit av natten kvar hos mig när dagen gryr. För det är ju någonting väldigt betryggande med den sammetsmörka natten som liksom kramar om dig och säger att allting kommer att bli okej till slut. När nu sommaren dragit sin sista suck och höstens långa mörker nalkats tänker jag att det ju aldrig blir vackrare än en iskall decembernatt under månen och stjärnornas klara sken i skuggan av ens egen andedräkt.

Så jag vinklar upp persiennerna lite mer och badar i månljuset en stund innan jag kryper ned under mitt tjocka duntäcke och kurar ihop mig i nattmörkret. Godnatt.