När klockan slagit sent och länge och man finner sig själv igen.

Nu när jag inte har skrivit här på år och dagar tänkte jag att jag skapar en ny kategori, skriverier, och sen får vi se vad som händer. Jag har inte för vana att upprätthålla sånt här speciellt länge men jag har lite små texter jag tänkte att jag kanske kan lägga upp här och se hur det känns. Är ju trist att allting bara ligger och skräpar på datorn liksom. Så vi får hel enkelt se vad som komma skall men det här är ju någonting åtminstone.

Midvintersolen skiner svagt genom ett molnhölje som likt spunnet socker pryder kvällshimlen. Det knarrar under dina svarta, slitna kängor när du går över skaren och dina vantlösa fingrar är röda och lite fnasiga av kylan som biter i allt som går oskyddat. Du tittar på mig och dina andetag formar små rökmönster i luften. Man skulle kunna ta på dem, fånga dem i sin famn och de skulle frasa och glimma mot jackan likt minnen av en svunnen tid. Jag petar lite förstrött på en av rökformerna och den faller sönder i små, små fragment av dammpartiklar. Du pressar ihop dina läppar, biter på insidan av din kind och det bildas veck i din panna. Dina ögonlock blinkar lite för snabbt och du fäster din blick i min och allt jag kan se är dina havsfärgade irisar som speglar hela det vita landskapet omkring oss. Jag ser mig själv förställd i dina pupiller och förundras över att det är jag som står där framför dig och du som står här och ser på mig. Ser mig. När du tippar ditt huvud åt sidan och ett svagt leende sprider sig över dina kinder som en våg på en stor ocean faller jag snabbt. Ned i snön försvinner jag, den smälter omkring mig likt en vårflod och mina fötter står plötsligt i en pöl av vårljummet vatten. Det är som att du tvekar innan du suger in lite luft i lungorna och lyckas forma ljud till slut. Ljud som skapar mening i min hjärna. Dina ögon har fortfarande en hint av osäkerhet i sig när du tar mina lovikavanthänder i dina kalla och klämmer åt dem hårt. Jag kan inte annat än att stå still och bara försöka minnas hur det var man gjorde när man fick syre i blodet. Du tar ett trevande steg närmare mig och jag ser fåglar lämna ett träd i fjärran bakom ditt lockiga hår. De sträcker ut sina svarta vingar, breder ut dem och kastar sig ut, upp i himlen och flyger iväg långt bort. Ser aldrig tillbaka ned mot marken de lämnat bakom sig. Ser bara himlen ovanför och framåt. Glömmer allt de en gång kände under sina klor och fokuserar hela sitt medvetande på det blå omkring sig. Bara glider. Under dina kängor smälter snön också och steg för steg bildas små vattenpölar omkring oss. Du är så nära nu att jag kan känna lite värme stråla ut från under din bleka hud. Se lite rosor spridas på dina kinder och hals under din stickade halsduk. Jag känner pulsen slå i mina fingertoppar som du håller i och allt jag hör genom öronen är blodet som pumpas runt där. Vinden har tystnat utanför mitt huvud och det är som om allting sugits ur och in i ett svart hål för jag tycks inte ha mark under fötterna längre. Dina fingrar vandrar uppför min arm och kramar om mina axlar och jag vet inte längre vad jag heter, vem jag är och var jag kommer ifrån och vet att det ändå inte spelar någon som helst roll. Jag är en fågel nu som ska lämna jorden bakom mig och bara se himlen ovanför. Dina läppar är så nära mina att jag känner smaken av din andedräkt på min tunga och det smakar av solvarma klippor och ängar täckta av sommarblomster. Jag har redan sträckt ut mina ostadiga vingar långt åt sidorna och skjutit ifrån grenen. Dina läppar är mjuka och jag känner att det bär, att det går och allt jag ser är bara himmel. Och himlen är blåare än något hav jag någonsin sett och det är allt som behövs nu. Ett vingslag till och att jag inte har mark under fötterna spelar ingen roll för jag har funnit en ny plats i luften mellan dig och mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0