Fram tills nu har mitt livs flod varit i stort sett utstakad för mig. Jag har liksom slussats mellan olika destinationer - dagis, förskola, grundskola, gymnasium - utan att jag har behövt göra speciellt mycket över huvud taget. Visst skulle man ju välja vilket gymnasium man ville gå på men det kändes inte så mycket som ett val för mig - jag visste redan i sjuan var jag ville spendera mina gymnasieår. Så fram tills nu har jag bara flutit med strömmen och låtit livet flyta på som det var planerat. Fram tills nu.

Om bara två veckor sätter jag på mig min studentmössa och springer ut genom Södra Latins portar för allra sista gången, åker runt på ett flak och skriker ut all min glädje över att jag överlevt, ja att jag faktiskt klarat mig igenom gymnasiet och senare på kvällen festar med mina klasskamrater för allra sista gången. Sista kvällen som Södralatinare. Men sen då? Ja, vad händer sen? Det är just det som är grejen - jag har ingen aning! Visst har jag ett hum om vart jag vill ta vägen men just nu kan jag inte göra någonting åt saken - inte riktigt än. Alla betygen är snart satta, alla prov avslutade och alla högskoleansökningar inskickade sedan länge. Just nu måste jag vänta, vänta på att antagningarna blir klara. Just nu finns alla möjligheter i världen.

Men snart kommer för första gången i mitt liv floden upphöra att strömma, forsla, virvla, rusa, ruscha fram och istället glida ut i ett stilla hav där riktningen plötsligt blir upp till mig att bestämma. Jag måste själv leta fram en åra och av egen kraft ro åt det håll jag vill gå. Allting läggs i mina händer, på gott och på ont. Snart kommer dagen då antagningarna börjar och då kommer jag att få veta var jag kommer att befinna mig i höst, vart jag kommer ta vägen. Först då måste jag börja ro på riktigt för då kommer jag att stå inför det största beslutet i mitt liv - så här långt. Om allting går vägen kommer jag för första gången ta mitt pick och pack och flytta ut (åtminstone delvis), flytta bort till en annan stad och börja i en ny skola där jag inte kommer att känna en själ. En ny start. Om det inte går riktigt lika bra stannar jag nog kvar ett litet tag till. Visserligen kommer jag att börja plugga på ett nytt ställe men där kommer jag i alla fall känna en hel del människor och livet kommer att fortsätta att vara ungefär likadant.

Oavsett vad som händer på det öppna havet jag nu har framför mig vet jag en sak med säkerhet; jag har haft tre förjävla bra år på Södra och jag har träffat massor av människor jag tror jag kommer att ha nära resten av mitt liv. Och jag kommer att kämpa för att hålla kvar dem hos mig vad som än händer. För jag må ro åt ett annat håll än vad de gör men vem har sagt att det betyder slutet? För när allt kommer omkring ligger Uppsala bara 40 min från Stockholm och alla mina vänner bara ett telefonsamtal bort. Det kanske slutar bra till sist...