Vissa mornar är det så galet svårt att kliva upp ur sängen, man vill liksom inget hellre än att ligga kvar och det är som om kroppen blivit paralyserad så snart hjärnan försöker mana på den att resa sig upp. Den här morgonen var en sådan morgon.

När jag mycket motvilligt kisande öppnade ögonen efter att i en och en halv timme slagits mot mobilalarmet så möttes jag av ett grådisigt ljus från mitt fönster. Jag suckade och tänkte ja, nu är det verkligen höst. Det såg ut som om hela världen svepts in i disig skorstensrök och dammtussar befolkat varenda obebodd vrå. När jag slutligen satte fötterna mot mitt kalla golv och hasade mig bort mot soffan såg jag i ögonvrån hur någonting rörde sig. Jag hoppade till, med ens vaken, och såg på mitt fönsterbläck hur en liten, liten fågel satt där och kikade in. En liten dunig blåmes såg mot mig med sina små pliriga svarta ögon och knyckte lite på nacken. Jag nickade tillbaka lite nervöst. Fågeln satt nu alldeles stilla och tittade på mig innan den med ett enda vingslag flög iväg igen. Jag satt och såg efter den ett slag och insåg att den sa farväl. Hejdå, nu lämnar jag den här kylan och vintern därhän och flyttar mig mot varmare breddgrader. Jag kan inte säga att jag förstår den precis men jag har redan varit en flyttfågel, redan lämnat allt och alla och sett våren knoppa i ett främande land så jag sa bara hejdå till fågeln och satt kvar i soffan en stund innan jag var tvungen att slänga på mig vinterkappan och bege mig ut i höstrusket. Den här vintern kommer jag inte flyga iväg, jag överlämnar den stafettpinnen till fågeln, men det känns helt okej. För borta bra, men hemma bäst. Är det inte så man säger? I år ska hemma helt klart bli bäst. Om jag så ska gå klädd som en michelingubbe för av avvärja kylan som hotar att tränga in utifrån.

Jag kan se månen.

Genom persiennerna till mitt studentrum strilar den in sitt kalla vita sken som lägger sig i strimmor över mitt halsdukstoviga hår. När jag cyklade hem i natt sken den likväl högt ovanför mig. I den kyliga krispiga luften som plötsligt andades mer vinter än sommar satt månen och studerade mig och liksom visade mig vägen hem, uppför backarna och högst upp på kullen. Jag kan aldrig undgå att vilja plocka ned en strimma av den och väva den där månväven av krossade drömmar och bortglömda tårar och vira in mig i den för att ha en bit av natten kvar hos mig när dagen gryr. För det är ju någonting väldigt betryggande med den sammetsmörka natten som liksom kramar om dig och säger att allting kommer att bli okej till slut. När nu sommaren dragit sin sista suck och höstens långa mörker nalkats tänker jag att det ju aldrig blir vackrare än en iskall decembernatt under månen och stjärnornas klara sken i skuggan av ens egen andedräkt.

Så jag vinklar upp persiennerna lite mer och badar i månljuset en stund innan jag kryper ned under mitt tjocka duntäcke och kurar ihop mig i nattmörkret. Godnatt.