(Bara några random bilder från mitten av 2007, ni som inte är med är absolut lika mycket älskade men jag hade bara inte tid att kolla igenom alla bilder)

Jag har tänkt mera på det där med tiden som flyger iväg. Jag antar att jag som alla andra ungdomar mycket tänker på saker som hänt i livet och grubblar och blir nostalgisk. Jag kan inte avgöra om det är positivt eller negativt att göra det. Grubbla alltstå. Jag antar att det inte kan vara alltför bra eftersom man borde leva i nuet och allt det där. Trots det så gör jag inte det eftersom jag har svårt att smälta nuet medan det pågår. Kan bero på att min hjärna genomarbetar saker långsammare än andra och därmed sackar jag efter med tiden. Kan bero på att det känns viktigare att tänka tillbaka på saker som hänt och som betytt något snarare än att leva i den beiga nutiden. Oftast tänker jag tillbaka på allt det där som inte finns längre, alla de där stunderna som vi hade och allting vi gjorde som inte längre är. Vänner flyttar, bryter upp, skaffar nya vänner och försvinner. Jag vet att det är normalt men gör det saker och ting mindre smärtsamt? Svårt att säga. Lite kanske. Men å andra sidan så betyder det att det kommer att hända igen. Och igen och igen. Det är sorgligt eftersom jag tänker tillbaka på alla de tiderna som positiva (har raderat ut allt negativt som inte är värt att minnas) och då är det ju jobbigare om nuet inte känns likadant. Men vad hjälper det att grubbla? Inget. Och ändå gör jag det. Tänker tillbaka medan tiden flyger iväg.

Och visst är vi små? På bilderna; Jag på första, Kelly på andra, Fia på tredje och Ida, Lisa och Milla på sista.

Det är märkligt hur tiden går så fort. I morse klev jag utanför dörren i en kofta och jesussandaler och det var behagligt. Jag frös inte utan snarare var det något varmt. Hur kommer det sig att det känns som om det nyss var vinter? Som om det bara var någon dag sedan jag hade varma vinterstövlar och tjock jacka och ändå frös när jag gick till skolan. Det var ju alldeles nyss jag fyllde arton, första mars, och nu är det plötsligt maj på fredag. Men det var ju nyligen vi hade jullov och firade nyår! Var har all tid tagit vägen? För inte så länge sedan var det ju snart dags för årets skolstart efter en underbar sommar och nu stundar skolavslutningen om bara några veckor. Det känns oroväckande att allting bara försvinner iväg. Som om jag inte är på samma våglängd, samma frekvens som tiden självt. Som om jag missade någon inställning någonstans och att det är därför jag inte hänger med. Gjorde jag det? Saknar jag något fundamentalt? Svårt för mig att svara på med det känns i vilket fall som om tiden rinner iväg och jag inte riktigt kan hålla samma tempo. Är det någon som förstår vad jag syftar på?

Okej, nu har jag skjutit upp mitt uppsattsskrivande länge nog. Jag borde skämmas. Så vi lämnar diskussionen där.

Hej, igen. Blev ett litet hopp emellan uppdateringarna där eftersom jag har haft en hel del plugg och faktiskt inte kunnat sitta vid datorn alls. Men nu hade jag lite tid innan jag blir tvungen att sticka iväg till, hör och häpna, scouterna. Det jag loggade in för att säga är jag jag har fått veta nu i veckan att min kära vän Fia tillfälligt kommit hem från sina studier i Frankrike och det är delvis henne jag ska träffa ikväll. Vilket ska bli jättekul!
   Det är lustigt det där med att folk reser bort av olika anledningar och stannar borta länge. Man kan ju tro att när denne kommer hem igen så är mycket emellan varandra förändrat eftersom så mycket har hänt medan personen i fråga var borta. Men jag har snarare märkt att man faktiskt tar vid precis där man lämnade av och jag känner snarare att jag kommit närmare Fia eftersom jag verkligen tagit mig tid att mejla och hålla kontakten. Självklart vore det bästa att hon var hemma i Sverige med mig men det fungerar förvånadsvärt bra på distans också. Har ju visserligen förståelse att förhållanden inte fungerar på samma sätt men det beror ju också på att man har en annan slags kontakt då.
 
Okej, nu måste jag verkligen gå men ni får ha det så bra och jag slänger in två bilder på mig för er att... Skratta åt? Oavsett, hejdå!

Idag fick jag reda på att alla läroverken som ingår i Läroverksfejden, dvs. Norra Real, Kungsholmen, Östra Real och Södra Latin - såklart! - har utsett tre kandidater per skola som skulle tävla i Jeopardy på Norra Real idag. Många från min skola gick dit som supporters och däribland jag och åh, så många från andra skolor. Stämmningen var på topp, alla hejade på sin skolan och buade ut de andras och efter en mycket dramatisk final knep Södra Latin vinsten. Första deltävlingen avklarad och vi är ett steg närmare att få reda på vilket läroverk som egentligen är det bästa.

Det jag reflekterade över såhär i efterhand är att jag som just nu studerar socialpsykologi inte kan hjälpa att notera att det krävs en tävling, en händelse, för att skolan ska enas, binda samman gruppen, och ha styrkan att gå emot de andra. Att folkmassan som Södra Latin vanligtvis är plötslig blev en enad grupp. Varför är det egentligen nödvändigt att konkurrens måste finnas för att det ska kunna ske? Kan inte skolan bara vara som vanligt med elever vandrar omkring i korridorerna, med sina böcker och pennskrin, och ändå ha den där starka gemenskapen? Jag tror inte att det är möjligt för då har alla olika mål, motiv och ambitioner men om allas mål plötsligt enas till ett (att vinna över de andra skolorna) blir också folkmassan en starkt sammanhållen grupp.
   Det här känns kanske såhär på torsdagseftermiddagen som en onödigt djup tanke men jag kan inte hjälpas att fascineras av den. Vad tycker och tror ni om det jag sagt? Går det att ena skolan/gruppen utan konkurrens?

Provet gick för övrigt ganska okej - tror jag - men det var lite svårt emellanåt och den fria texten vi skulle skriva blev ju sannerligen... intressant. Och ni kanske undrar hur studentskivan var? Den var jätterolig men det var inte lika roligt att bara sova fem timmar i natt. Trots det mår jag faktiskt oförskämt bra!

Nu är det snart dags. Här sitter man innan skolan och försöker plugga in de sista oregelbundna verbböjningarna och ännu en gång gå igenom alla de där reglerna då man ska använda konjunktiv istället för infinitiv. Det är snart dags för nationella proven i spanska steg 4. Tre långa timmar kommer jag att sitta med provet och jag måste säga att jag inte känner att det är något jag ser fram emot.

Ikväll ska jag dock på studentskiva så det får bli min tröst ifall det går dåligt eller mitt firande om det faktiskt går bra. Jag hoppas på det senare! Önska mig lycka till.