Nu när jag inte har skrivit här på år och dagar tänkte jag att jag skapar en ny kategori, skriverier, och sen får vi se vad som händer. Jag har inte för vana att upprätthålla sånt här speciellt länge men jag har lite små texter jag tänkte att jag kanske kan lägga upp här och se hur det känns. Är ju trist att allting bara ligger och skräpar på datorn liksom. Så vi får hel enkelt se vad som komma skall men det här är ju någonting åtminstone.

Midvintersolen skiner svagt genom ett molnhölje som likt spunnet socker pryder kvällshimlen. Det knarrar under dina svarta, slitna kängor när du går över skaren och dina vantlösa fingrar är röda och lite fnasiga av kylan som biter i allt som går oskyddat. Du tittar på mig och dina andetag formar små rökmönster i luften. Man skulle kunna ta på dem, fånga dem i sin famn och de skulle frasa och glimma mot jackan likt minnen av en svunnen tid. Jag petar lite förstrött på en av rökformerna och den faller sönder i små, små fragment av dammpartiklar. Du pressar ihop dina läppar, biter på insidan av din kind och det bildas veck i din panna. Dina ögonlock blinkar lite för snabbt och du fäster din blick i min och allt jag kan se är dina havsfärgade irisar som speglar hela det vita landskapet omkring oss. Jag ser mig själv förställd i dina pupiller och förundras över att det är jag som står där framför dig och du som står här och ser på mig. Ser mig. När du tippar ditt huvud åt sidan och ett svagt leende sprider sig över dina kinder som en våg på en stor ocean faller jag snabbt. Ned i snön försvinner jag, den smälter omkring mig likt en vårflod och mina fötter står plötsligt i en pöl av vårljummet vatten. Det är som att du tvekar innan du suger in lite luft i lungorna och lyckas forma ljud till slut. Ljud som skapar mening i min hjärna. Dina ögon har fortfarande en hint av osäkerhet i sig när du tar mina lovikavanthänder i dina kalla och klämmer åt dem hårt. Jag kan inte annat än att stå still och bara försöka minnas hur det var man gjorde när man fick syre i blodet. Du tar ett trevande steg närmare mig och jag ser fåglar lämna ett träd i fjärran bakom ditt lockiga hår. De sträcker ut sina svarta vingar, breder ut dem och kastar sig ut, upp i himlen och flyger iväg långt bort. Ser aldrig tillbaka ned mot marken de lämnat bakom sig. Ser bara himlen ovanför och framåt. Glömmer allt de en gång kände under sina klor och fokuserar hela sitt medvetande på det blå omkring sig. Bara glider. Under dina kängor smälter snön också och steg för steg bildas små vattenpölar omkring oss. Du är så nära nu att jag kan känna lite värme stråla ut från under din bleka hud. Se lite rosor spridas på dina kinder och hals under din stickade halsduk. Jag känner pulsen slå i mina fingertoppar som du håller i och allt jag hör genom öronen är blodet som pumpas runt där. Vinden har tystnat utanför mitt huvud och det är som om allting sugits ur och in i ett svart hål för jag tycks inte ha mark under fötterna längre. Dina fingrar vandrar uppför min arm och kramar om mina axlar och jag vet inte längre vad jag heter, vem jag är och var jag kommer ifrån och vet att det ändå inte spelar någon som helst roll. Jag är en fågel nu som ska lämna jorden bakom mig och bara se himlen ovanför. Dina läppar är så nära mina att jag känner smaken av din andedräkt på min tunga och det smakar av solvarma klippor och ängar täckta av sommarblomster. Jag har redan sträckt ut mina ostadiga vingar långt åt sidorna och skjutit ifrån grenen. Dina läppar är mjuka och jag känner att det bär, att det går och allt jag ser är bara himmel. Och himlen är blåare än något hav jag någonsin sett och det är allt som behövs nu. Ett vingslag till och att jag inte har mark under fötterna spelar ingen roll för jag har funnit en ny plats i luften mellan dig och mig.

Det är jul igen. På något sätt känns det som att åren rullar snabbare och snabbare varje år. När man var liten var alltid varje dag av de där sista 24 dagarna till julafton som en månad som sniglade sig fram. Man trodde aldrig någonsin att det skulle bli julafton. Räknade ned varenda timme, varenda sekund tills det var dags. 22, 23, julafton. Nu för tiden så är det som att december snurrar förbi som världen när man åker karusell. Man hinner inte ens förstå att det är december innan det är jul. Sjutton, man hinner inte ens med att det var november. Antar att det har med arbetsbördan att göra. Man har ju i alla fall eliminerat den oerhörda väntan. Och kanske lite av julstämningen med den. Det är liksom svårt att hinna med. Men nu är det jul.

Jag vaknade hemma hos min mamma i morse av doften av nybryggt kaffe. Hasade mig upp och slog mig ned i soffan där familjen satt och tittade på Polarexpressen. Varje jul sen den kom ut har vi alltid sett den på julafton och i år, som av en slump, så gick den på tv - vi har tappat bort dvd:n. Så där satt vi, åt vår julskinka och drack kaffet och bara tittade i tystnad. Det är något visst med julen. Även om man inte har världens julstämning i kroppen så är det ändå något speciellt med att komma hem över jul med hela familjen samlad och bara äta god mat och umgås, inte är det varje dag man gör det! Och även om det just nu faktiskt inte är 10 minus och singlande snöfall utan snarare 7 plus och barmark så gör det liksom inte så mycket för jul handlar väl inte om snö? Nåja, nog tjatat om ett redan uttömt ämne. God jul på er! Nu ska jag äta lite pepparkakor och ta en liten julpromenad. Vi ses!

Jag saknar inte Stockholm. Inte längre. En gång i tiden för inte speciellt länge sedan alls, eller kanske alldeles nyss faktiskt, så gjorde jag det. Väldigt mycket och väldigt ofta. Sådär så att det snörpte lite i strupen och värkte till lite alldeles i hjärttrakten när jag tänkte på det. Men jag har på något sätt kommit över det. Lyckats lära mig att man faktiskt kan komma upp till ytan och hämta luft någon annanstans. Fastän det smakar annorlunda på tungan och doften inte är alldeles rätt så överlever man på det ändå. Så jag har slutat hålla andan nu, jag blev ju trots allt alldeles blå i ansiktet och det kändes inte riktigt sunt efter ett tag, och börjat leva. Och det var länge sedan jag var i Stockholm för så kan det bli ibland när man börjar om på nytt. Att man glömmer bort allt det där gamla för en stund. Men så fick jag ett infall i förra veckan och beslöt mig för att nu, nu var det dags att ta en sväng förbi Stockholm igen. Bara för att säga hej, hur går det?

Så jag satte mig på tåget som sakta började puffa iväg och såg Domkyrkan och slottet passera förbi fönstret och krympa ihop tills de blev till två sandkorn i en sandlåda och sedan gick upp i rök. Och så såg jag Stockholm närma sig igen för första gången på många, långa veckor. Satte mig på samma gamla tunnelbanesäte, i samma gamla tunnelbanevagn på väg mot samma slutstation. Och plötsligt kändes det som att det inte gått någon tid alls. Som om jag aldrig lämnat staden. För hemma är nog hemma alltid, oavsett hur lång tid det går. När jag tog hissen upp till pappa och klev in genom dörren igen var det som om jag bara gått ut för att köpa kaffe. Inte ens katten noterade mig speciellt mycket. Jag fick mig en benstrykning men sen gick hon och lade sig igen och allt var som det brukade vara.

På kvällen, när jag vimlat runt genom samma stad jag gjort hela mitt liv och återupptäckt alla de där överfulla barerna med stockholmsbillig öl och vandrat fram längs gatorna jag gått på tusen och åter tusen gånger och hamnat på den där bekanta 03-tuben hemåt igen, så gick jag in i mitt rum och tittade ut genom fönstret. Från mitt fönster ser man nämligen hela Stockholm. Ett Stockholm som precis då lös upp i nattmörkret likt en eldfluga. Jag kurade ihop mig under täcket och slumrade till men vaknade snart igen. Det var katten som satt sig bredvid mitt ansikte och börjat kurra. Hennes mjuka sammetsmage svepte förbi min axel innan hon lade sig ned att sova bredvid mig.

Nu är jag tillbaka i mitt studentrum i Uppsala igen efter en kort och intensiv Stockholmshelg. När jag kom hem för dagen från universitetet så kröp jag upp i min soffa och det var då jag insåg en sak. Nej, jag saknar inte Stockholm längre. Men jag uppskattar Stockholm väldigt mycket ibland ändå. För vissa saker finns faktiskt inte här hemma i Uppsala. Som glittrande storstadsvyer, långa broar mellan små öar, sorlet på tunnelbanevagnen på natten och mjuka kattmagar som bara vill bli klappade. Så vi ska nog komma bra överrens ändå, Stockholm och jag, fast bara lite mer sällan. För allting blir ju också vackrare om man varit borta ett tag...

Vissa mornar är det så galet svårt att kliva upp ur sängen, man vill liksom inget hellre än att ligga kvar och det är som om kroppen blivit paralyserad så snart hjärnan försöker mana på den att resa sig upp. Den här morgonen var en sådan morgon.

När jag mycket motvilligt kisande öppnade ögonen efter att i en och en halv timme slagits mot mobilalarmet så möttes jag av ett grådisigt ljus från mitt fönster. Jag suckade och tänkte ja, nu är det verkligen höst. Det såg ut som om hela världen svepts in i disig skorstensrök och dammtussar befolkat varenda obebodd vrå. När jag slutligen satte fötterna mot mitt kalla golv och hasade mig bort mot soffan såg jag i ögonvrån hur någonting rörde sig. Jag hoppade till, med ens vaken, och såg på mitt fönsterbläck hur en liten, liten fågel satt där och kikade in. En liten dunig blåmes såg mot mig med sina små pliriga svarta ögon och knyckte lite på nacken. Jag nickade tillbaka lite nervöst. Fågeln satt nu alldeles stilla och tittade på mig innan den med ett enda vingslag flög iväg igen. Jag satt och såg efter den ett slag och insåg att den sa farväl. Hejdå, nu lämnar jag den här kylan och vintern därhän och flyttar mig mot varmare breddgrader. Jag kan inte säga att jag förstår den precis men jag har redan varit en flyttfågel, redan lämnat allt och alla och sett våren knoppa i ett främande land så jag sa bara hejdå till fågeln och satt kvar i soffan en stund innan jag var tvungen att slänga på mig vinterkappan och bege mig ut i höstrusket. Den här vintern kommer jag inte flyga iväg, jag överlämnar den stafettpinnen till fågeln, men det känns helt okej. För borta bra, men hemma bäst. Är det inte så man säger? I år ska hemma helt klart bli bäst. Om jag så ska gå klädd som en michelingubbe för av avvärja kylan som hotar att tränga in utifrån.

Jag kan se månen.

Genom persiennerna till mitt studentrum strilar den in sitt kalla vita sken som lägger sig i strimmor över mitt halsdukstoviga hår. När jag cyklade hem i natt sken den likväl högt ovanför mig. I den kyliga krispiga luften som plötsligt andades mer vinter än sommar satt månen och studerade mig och liksom visade mig vägen hem, uppför backarna och högst upp på kullen. Jag kan aldrig undgå att vilja plocka ned en strimma av den och väva den där månväven av krossade drömmar och bortglömda tårar och vira in mig i den för att ha en bit av natten kvar hos mig när dagen gryr. För det är ju någonting väldigt betryggande med den sammetsmörka natten som liksom kramar om dig och säger att allting kommer att bli okej till slut. När nu sommaren dragit sin sista suck och höstens långa mörker nalkats tänker jag att det ju aldrig blir vackrare än en iskall decembernatt under månen och stjärnornas klara sken i skuggan av ens egen andedräkt.

Så jag vinklar upp persiennerna lite mer och badar i månljuset en stund innan jag kryper ned under mitt tjocka duntäcke och kurar ihop mig i nattmörkret. Godnatt.

Så var det dags att lämna Stockholm för en liten stund igen. Jag och min kära far är nämligen på väg upp till landet. (Min vän Rebecka säger att stockholmare har en tendens att överanvända begreppet "landet". Hon menar att man ska skilja på att åka till sommarstugan på landet och sommarstugan vid havet och att det därefter ska kallas att "åka till landet" och "åka till kusten" och inte bara generalisera allting till "landet". Nå, hon har kanske en poäng med det men i vilket fall så är det här befogat att säga landet eftersom vår stuga ligger vid en grusväg, vid en enorm granskog i Sveriges minsta kommun som råkar ligga i Värmland. Så ja, vi är på väg till landet nu. Slut på sidospår). Jag ska spendera helgen i stugan med att plocka smultron, sola på gräsmattan, promenera längsmed Klarälven och vandra runt i skogarna kring huset. Det ska bli väldigt skönt att få andad lite lantluft igen och bara få ta de lugnt. Men jag ä tillbaka i huvudstaden redan på måndag igen. Ta hand om er så länge. Vi ses snart.

Jag älskar sommarstockholm. Kanske är det för att jag varit borta i nära ett halvår som jag känner så starkt för det. Kanske för att jag för första gången ska vara i stan nästan hela sommaren för att jag faktiskt har ett jobb att sköta. Jag vet inte men det är något som gör att jag ser på Stockholm på ett annat sätt än jag gjort tidigare. Stockholm känns plötsligt... levande. När jag gick i gymnasiet var jag ju i stan varje dag och spatserade runt på Söder och fikade och pluggade men då var allting på rutin. Vägen mellan tuben och skolan kunde jag gått i sömnen om någon frågat mig. Fikets kaffe smakade ingenting längre för jag drack det bara för att jag var tvungen. Jag uppskattade ingenting omkring mig. Men nu när jag svänger av Hornsgatan och börjar gå upp mot Götgatsbacken så känns allting... tja, nytt. Jag tittar verkligen på de vackra, gamla husen omkring mig, på människorna som lämnat koftorna och de sura minerna hemma och jag njuter att att bara andas in atmosfären och den svaga doften av avgaser och hav. Allting känns plötsligt levande igen.

Så när jag slutat jobbet vid Zinken idag kunde jag inte ens tänka mig att bara ta tuben hem igen och slå mig ned framför tvn. Nej, solen strålade ju och värmen hade lånat dofter från Medelhavet. Jag började helt sonika att traska hemåt. Jag brydde mig inte om att jag aldrig gått hem från stan förut, struntade fullständigt i att jag nog inte hittade helt hundraprocentigt och hade inte ens en tanke på att det kanske kunde ta väldigt lång tid. Jag bara gick. Och sen gick jag lite till. Och vet ni, det var fantastiskt! Att börja att gå längs Söders gator, passera Liljeholmsbron och plötsligt vara högt över vattnet och se ut över Tantolunden och Mälaren och folk som glider fram i sina segelbåtar kändes hisnande. Långsamt, nästan omärkligt, skiftade landskapet från Söders myller till närförorternas lugna tempo tills jag stod framför min port i Fruängen. Nog hade det tagit lite tid men det var så skönt att jag utan att tveka skulle ha gått tillbaka igen om jag inte behövt vila mig lite från solens hetta. Så ja, jag älskar sommarstockholm. Nog kommer jag tröttna på det en dag igen men just nu tänker jag bara fortsätta tt uppskatta det så gott jag kan. För det är inte sommar så ofta och när jag tröttnat vet jag ju att till hösten väntar Uppsala och vad som händer sen vet jag inte. Vem vet när jag återvänder till Stockholm igen? Nej, här ska njutas!

Jag vet inte vad som hänt med mig. Jag är verkligen helt galet värdelös på att uppdatera här. Men det känns liksom lite onödigt att ladda upp bilder eftersom jag lägger upp alla på Facebook och de som ser dem på min blogg har ju redan sett dem där. Och sen när det har varit så galet fint väder här i Barcelona är det svårt att finna motivationen till att sitta inne och blogga. Men nu är det snart slut. Imorgon tar jag flyget tillbaka till Sverige. Herregud vilken ångest jag får av det. Känns märkligt att säga det nu när jag vet hur jag kände för ett halvår sedan men det är sant. Jag har verkligen haft the time of my life här nere. Det har varit fantastiskt att bo med två av mina bästa vänner i en galet fin lägenhet mitt i Barcelona och varje dag kunna gå till stranden och sola och bada i Medelhavet och varje kväll kunna gå på uteserveringar och dricka 3-euros drinkar och klubba bort natten. Det har varit som en dröm. Ett paradis. Men det kan väl inte vara för evigt. Nästan alla vi känner har redan åkt hem en efter en och de få som är kvar åker också hem snart. Man kan inte leva i en dröm för alltid. Men nu kommer jag alltid ha den drömmen med mig för... *trumvirvel*... igår tattuerade jag och Kelly in koordinaterna till vår adress här nere. Japp, jag har officiellt en tattuering, min första av flera stycken kan jag nog gissa. Det var en jätteproffsig kille som gjorde det och det är så sjukt snyggt gjort att jag är livrädd för att den ska flaga av. Sen kostade det därefter men det var det sååååå värt. Och ja, det gjorde ont för uppenbarligen är foten, där jag satt den, en av de smärtsammaste ställena på kroppen på grund av alla ben, men det var ändå rätt okej. Absolut inte så farligt. Så nu kommer jag alltid kunna titta på den och minnas det här fantastiska halvåret av mitt liv här nere i Barcelona. Fast allt tar inte slut för vi har faktiskt pratat om att återvända hit i vår igen. Jag håller tummarna för att vi gör det för jag tror det skulle kunna bli underbart. Och jusste, jag har piercat mig också! Här om dagen fick jag en sen födelsedagspresent av Ida och Kelly att pierca min tragus så sagt och gjort. Det är skitfint också, jag är grymt nöjd. Så nog återvänder inte samma tjej som åkte ned hit. Fast det beror ju inte bara på piercingen och tattueringen utan på den jag blivit här nere. Det är sjukt hur mycket man kan växa som människa på så kort tid faktiskt. Å, att det är slut snart. Vilken ångest men vilket äventyr. Det kunde inte ha blivit bättre. Aldrig någonsin. Barcelona VT11 ♥

Ja, jag är ju verkligen katastrofalt värdelös på det här med att uppdatera regelbundet är jag rädd. Men det är svårt att finna tid när allting annat tar så mycket tid och tiden här nere går så väldigt fort. För herregud vad tiden går. Jag kan ärligt talat inte förstå att det nu redan är slutet av maj. MAJ! Var det inte första april typ igår? Jag fattar ingenting. Och skolorna slutar snart och min skola slutar, gudgudgud, på torsdag. Och innan dess ska jag ha läst en bok (kommer inte att hända), skrivit två uppsatser och gjort en tenta. Ja, jag har panik minst sagt. Och dessutom är det så väldigt omotiverande att sitta inne och plugga när det är över 25 grader varje dag och allt man vill göra är att ligga på stranden och sola och bada i Medelhavet. Men jag ska försöka få ihop det på något sätt. Sen är planerna faktiskt lite lösa. De flesta här drar hem i början av juni men det verkar som om vi stannar typ till den 20e. Det känns jättekul att vi inte har värsta stressen hem men samtidigt börjar jag lite undra vad vi ska göra här alldeles själva? Fast tiden går så fort och vi får ju besök så det ska nog gå. Nej, nu måste jag ta tag i mig själv igen och äta lite frukost och sen sätta mig ned och se filmen till boken jag ska ha läst nu. Önska mig lycka till! Och jag ska ladda upp bilderna men... eh, sen!  :)

(helt onödigt inlägg, jag ska återkomma med bilder och allt från italien snart! lita på mig.)

(varning för detaljerad beskrivning av mitt besök hos frisören)

Igår gjorde jag det äntligen. Jag gick till frisören. Till Salong Rulo närmare bestämt. Jag var inte helt lugn kan jag ju medge men eftersom en tjej i min klass redan gått ditt - och fått fint hår - så kändes det rätt bra i alla fall. Min frisör visade sig vara en ung litausisk tjej med hyperblonderat kort hår vid namn Irina. Efter att ha förklarat vad jag ville ha - samma som jag hade fast utan utväxt - så analyserade hon hela mitt hår. Det var rätt coolt hur hon gick igenom allting och konstaterade diverse saker; "den här färgen är inte jämn över håret", "dina toppar har en askigare ton än längderna", "här har du solskador", "vill du ha den här nyansen här" osv. Till slut så kom hon fram till vad som borde göras och efter lite tvekanden från mig gav jag upp och lät henne fixa det. Det visade sig vara en god idé. Hon var otroligt noggrann och efter att jag färgat hela håret och torkat det så tittade hon på det och konstaterade att en del blivit lite för mörk - varpå hon slängde i slingor där igen och jag fick sitta ett tag till. Vid klippningen så tittade hon också igenom hela mitt hår och sa att hon tyckte jag måste klippa bort mina solslitna toppar, få lite mer liv i fallet och göra någonting åt luggen. Jag bara nickade och kände inte ens för att påpeka att hon inte fick ta för mycket på längderna som jag brukar säga - hon bara verkade förstå intuitivt vad jag ville.  Därmed gick jag också ut från salongen 4,5 timme efter jag kommit in och kände mig helnöjd. Jag tror faktiskt jag sällan varit så här nöjd med mitt hår. Sen så kostade det ju också därefter men €105 för allt hon gjorde är fortfarande ett bra pris som absolut inte skulle kunna slås i Sverige. Kort sagt; jag är sjukt nöjd. Känns superhärligt att äntligen slippa min hemska utväxt! 

Här får ni några kassa webcambilder på håret. Det är egentligen inte alls så där gult utan det är slingor i två nyanser; en lite kallare blond och en lite guldigare.

Jag berättade ju tidigare om cykelutflykten vi gjorde till Badalona för typ två veckor sedan. Nu har jag fört över bilder till datorn igen (och lagt upp på FB så om ni sett dem där är det här ett bra ställe att sluta läsa på) så jag tänkte visa några av dem.