21 april
Publicerat: 2012-10-22 | 21:36:38
Det är april och det har snöat igen för andra gången på en vecka. Vintern tycks aldrig ta slut längre. Uppgivet så tar jag på mig duffeln igen, pular ned händerna i tjocka stickade vantar och beger mig ut i mörkret. Men när jag på tillbakavägen cyklar i uppförsbackar genom staden har något förändrats. Svetten klibbar längs min nacke och och det kliar i för varma fingrar. Jag öppnar jackan och ställer mig utanför porten då jag låst cykeln i stället. Jag tar ett djupt andetag och det friska i luften känns krispigt men inte längre kallt. När jag kommer in sliter jag av mig alla kläder. Det kliar i hela kroppen och jag måste skölja ansiktet med kallvatten. Ställer upp fönstret på vid gavel så att den kyliga nattluften sipprar sig in. Jag lägger mig utmattad på soffan och bara andas och tittar upp mot natthimlen. Det är en bra natt. Kall men med hopp om sommar. Det luktar blött grus i luften och vinglas klirrar en trappa ned. Jag känner mig fullständigt harmonisk och allting verkar plötsligt ljust. Allting tycks ha klarnat. Jag har lyckats planera mitt liv i fem år framöver på en timme och allting bara klaffar. Allting passar. Det är som om jag på en gång vuxit i alla för stora kläder och passar in igen. Jag kommer att stanna här. När jag ser på himlen och månen som lyser ned över Uppsala så vet jag att allting. Just nu. Är helt rätt. Jag kommer stanna här länge till och det är precis vad jag vill. Att för en lång tid kunna vandra kullerstensgator fram i mörkret genom smala gator som andas 1400-tal och hitta fram till klubbar i gamla bibliotek och baler på slott. Varför ska jag någonsin åka härifrån?
När klockan slagit sent och länge och man finner sig själv igen.
Publicerat: 2012-08-24 | 00:03:58
Midvintersolen skiner svagt genom ett molnhölje som likt spunnet socker pryder kvällshimlen. Det knarrar under dina svarta, slitna kängor när du går över skaren och dina vantlösa fingrar är röda och lite fnasiga av kylan som biter i allt som går oskyddat. Du tittar på mig och dina andetag formar små rökmönster i luften. Man skulle kunna ta på dem, fånga dem i sin famn och de skulle frasa och glimma mot jackan likt minnen av en svunnen tid. Jag petar lite förstrött på en av rökformerna och den faller sönder i små, små fragment av dammpartiklar. Du pressar ihop dina läppar, biter på insidan av din kind och det bildas veck i din panna. Dina ögonlock blinkar lite för snabbt och du fäster din blick i min och allt jag kan se är dina havsfärgade irisar som speglar hela det vita landskapet omkring oss. Jag ser mig själv förställd i dina pupiller och förundras över att det är jag som står där framför dig och du som står här och ser på mig. Ser mig. När du tippar ditt huvud åt sidan och ett svagt leende sprider sig över dina kinder som en våg på en stor ocean faller jag snabbt. Ned i snön försvinner jag, den smälter omkring mig likt en vårflod och mina fötter står plötsligt i en pöl av vårljummet vatten. Det är som att du tvekar innan du suger in lite luft i lungorna och lyckas forma ljud till slut. Ljud som skapar mening i min hjärna. Dina ögon har fortfarande en hint av osäkerhet i sig när du tar mina lovikavanthänder i dina kalla och klämmer åt dem hårt. Jag kan inte annat än att stå still och bara försöka minnas hur det var man gjorde när man fick syre i blodet. Du tar ett trevande steg närmare mig och jag ser fåglar lämna ett träd i fjärran bakom ditt lockiga hår. De sträcker ut sina svarta vingar, breder ut dem och kastar sig ut, upp i himlen och flyger iväg långt bort. Ser aldrig tillbaka ned mot marken de lämnat bakom sig. Ser bara himlen ovanför och framåt. Glömmer allt de en gång kände under sina klor och fokuserar hela sitt medvetande på det blå omkring sig. Bara glider. Under dina kängor smälter snön också och steg för steg bildas små vattenpölar omkring oss. Du är så nära nu att jag kan känna lite värme stråla ut från under din bleka hud. Se lite rosor spridas på dina kinder och hals under din stickade halsduk. Jag känner pulsen slå i mina fingertoppar som du håller i och allt jag hör genom öronen är blodet som pumpas runt där. Vinden har tystnat utanför mitt huvud och det är som om allting sugits ur och in i ett svart hål för jag tycks inte ha mark under fötterna längre. Dina fingrar vandrar uppför min arm och kramar om mina axlar och jag vet inte längre vad jag heter, vem jag är och var jag kommer ifrån och vet att det ändå inte spelar någon som helst roll. Jag är en fågel nu som ska lämna jorden bakom mig och bara se himlen ovanför. Dina läppar är så nära mina att jag känner smaken av din andedräkt på min tunga och det smakar av solvarma klippor och ängar täckta av sommarblomster. Jag har redan sträckt ut mina ostadiga vingar långt åt sidorna och skjutit ifrån grenen. Dina läppar är mjuka och jag känner att det bär, att det går och allt jag ser är bara himmel. Och himlen är blåare än något hav jag någonsin sett och det är allt som behövs nu. Ett vingslag till och att jag inte har mark under fötterna spelar ingen roll för jag har funnit en ny plats i luften mellan dig och mig.
Jul.
Publicerat: 2011-12-24 | 11:40:21
Jag vaknade hemma hos min mamma i morse av doften av nybryggt kaffe. Hasade mig upp och slog mig ned i soffan där familjen satt och tittade på Polarexpressen. Varje jul sen den kom ut har vi alltid sett den på julafton och i år, som av en slump, så gick den på tv - vi har tappat bort dvd:n. Så där satt vi, åt vår julskinka och drack kaffet och bara tittade i tystnad. Det är något visst med julen. Även om man inte har världens julstämning i kroppen så är det ändå något speciellt med att komma hem över jul med hela familjen samlad och bara äta god mat och umgås, inte är det varje dag man gör det! Och även om det just nu faktiskt inte är 10 minus och singlande snöfall utan snarare 7 plus och barmark så gör det liksom inte så mycket för jul handlar väl inte om snö? Nåja, nog tjatat om ett redan uttömt ämne. God jul på er! Nu ska jag äta lite pepparkakor och ta en liten julpromenad. Vi ses!
En blandning av sött och salt
Publicerat: 2011-11-14 | 19:07:26
Så jag satte mig på tåget som sakta började puffa iväg och såg Domkyrkan och slottet passera förbi fönstret och krympa ihop tills de blev till två sandkorn i en sandlåda och sedan gick upp i rök. Och så såg jag Stockholm närma sig igen för första gången på många, långa veckor. Satte mig på samma gamla tunnelbanesäte, i samma gamla tunnelbanevagn på väg mot samma slutstation. Och plötsligt kändes det som att det inte gått någon tid alls. Som om jag aldrig lämnat staden. För hemma är nog hemma alltid, oavsett hur lång tid det går. När jag tog hissen upp till pappa och klev in genom dörren igen var det som om jag bara gått ut för att köpa kaffe. Inte ens katten noterade mig speciellt mycket. Jag fick mig en benstrykning men sen gick hon och lade sig igen och allt var som det brukade vara.
På kvällen, när jag vimlat runt genom samma stad jag gjort hela mitt liv och återupptäckt alla de där överfulla barerna med stockholmsbillig öl och vandrat fram längs gatorna jag gått på tusen och åter tusen gånger och hamnat på den där bekanta 03-tuben hemåt igen, så gick jag in i mitt rum och tittade ut genom fönstret. Från mitt fönster ser man nämligen hela Stockholm. Ett Stockholm som precis då lös upp i nattmörkret likt en eldfluga. Jag kurade ihop mig under täcket och slumrade till men vaknade snart igen. Det var katten som satt sig bredvid mitt ansikte och börjat kurra. Hennes mjuka sammetsmage svepte förbi min axel innan hon lade sig ned att sova bredvid mig.
Nu är jag tillbaka i mitt studentrum i Uppsala igen efter en kort och intensiv Stockholmshelg. När jag kom hem för dagen från universitetet så kröp jag upp i min soffa och det var då jag insåg en sak. Nej, jag saknar inte Stockholm längre. Men jag uppskattar Stockholm väldigt mycket ibland ändå. För vissa saker finns faktiskt inte här hemma i Uppsala. Som glittrande storstadsvyer, långa broar mellan små öar, sorlet på tunnelbanevagnen på natten och mjuka kattmagar som bara vill bli klappade. Så vi ska nog komma bra överrens ändå, Stockholm och jag, fast bara lite mer sällan. För allting blir ju också vackrare om man varit borta ett tag...
När jag mötte hösten i motljus bländades jag för allting blev så vackert
Publicerat: 2011-10-18 | 11:44:29
Flyttfågeln
Publicerat: 2011-10-17 | 14:58:52
När jag mycket motvilligt kisande öppnade ögonen efter att i en och en halv timme slagits mot mobilalarmet så möttes jag av ett grådisigt ljus från mitt fönster. Jag suckade och tänkte ja, nu är det verkligen höst. Det såg ut som om hela världen svepts in i disig skorstensrök och dammtussar befolkat varenda obebodd vrå. När jag slutligen satte fötterna mot mitt kalla golv och hasade mig bort mot soffan såg jag i ögonvrån hur någonting rörde sig. Jag hoppade till, med ens vaken, och såg på mitt fönsterbläck hur en liten, liten fågel satt där och kikade in. En liten dunig blåmes såg mot mig med sina små pliriga svarta ögon och knyckte lite på nacken. Jag nickade tillbaka lite nervöst. Fågeln satt nu alldeles stilla och tittade på mig innan den med ett enda vingslag flög iväg igen. Jag satt och såg efter den ett slag och insåg att den sa farväl. Hejdå, nu lämnar jag den här kylan och vintern därhän och flyttar mig mot varmare breddgrader. Jag kan inte säga att jag förstår den precis men jag har redan varit en flyttfågel, redan lämnat allt och alla och sett våren knoppa i ett främande land så jag sa bara hejdå till fågeln och satt kvar i soffan en stund innan jag var tvungen att slänga på mig vinterkappan och bege mig ut i höstrusket. Den här vintern kommer jag inte flyga iväg, jag överlämnar den stafettpinnen till fågeln, men det känns helt okej. För borta bra, men hemma bäst. Är det inte så man säger? I år ska hemma helt klart bli bäst. Om jag så ska gå klädd som en michelingubbe för av avvärja kylan som hotar att tränga in utifrån.
Månljus.
Publicerat: 2011-10-09 | 00:53:34
Genom persiennerna till mitt studentrum strilar den in sitt kalla vita sken som lägger sig i strimmor över mitt halsdukstoviga hår. När jag cyklade hem i natt sken den likväl högt ovanför mig. I den kyliga krispiga luften som plötsligt andades mer vinter än sommar satt månen och studerade mig och liksom visade mig vägen hem, uppför backarna och högst upp på kullen. Jag kan aldrig undgå att vilja plocka ned en strimma av den och väva den där månväven av krossade drömmar och bortglömda tårar och vira in mig i den för att ha en bit av natten kvar hos mig när dagen gryr. För det är ju någonting väldigt betryggande med den sammetsmörka natten som liksom kramar om dig och säger att allting kommer att bli okej till slut. När nu sommaren dragit sin sista suck och höstens långa mörker nalkats tänker jag att det ju aldrig blir vackrare än en iskall decembernatt under månen och stjärnornas klara sken i skuggan av ens egen andedräkt.
Så jag vinklar upp persiennerna lite mer och badar i månljuset en stund innan jag kryper ned under mitt tjocka duntäcke och kurar ihop mig i nattmörkret. Godnatt.
Landet kallar
Publicerat: 2011-07-09 | 12:18:04
Sommaren i city 2011
Publicerat: 2011-07-06 | 17:53:32
Så när jag slutat jobbet vid Zinken idag kunde jag inte ens tänka mig att bara ta tuben hem igen och slå mig ned framför tvn. Nej, solen strålade ju och värmen hade lånat dofter från Medelhavet. Jag började helt sonika att traska hemåt. Jag brydde mig inte om att jag aldrig gått hem från stan förut, struntade fullständigt i att jag nog inte hittade helt hundraprocentigt och hade inte ens en tanke på att det kanske kunde ta väldigt lång tid. Jag bara gick. Och sen gick jag lite till. Och vet ni, det var fantastiskt! Att börja att gå längs Söders gator, passera Liljeholmsbron och plötsligt vara högt över vattnet och se ut över Tantolunden och Mälaren och folk som glider fram i sina segelbåtar kändes hisnande. Långsamt, nästan omärkligt, skiftade landskapet från Söders myller till närförorternas lugna tempo tills jag stod framför min port i Fruängen. Nog hade det tagit lite tid men det var så skönt att jag utan att tveka skulle ha gått tillbaka igen om jag inte behövt vila mig lite från solens hetta. Så ja, jag älskar sommarstockholm. Nog kommer jag tröttna på det en dag igen men just nu tänker jag bara fortsätta tt uppskatta det så gott jag kan. För det är inte sommar så ofta och när jag tröttnat vet jag ju att till hösten väntar Uppsala och vad som händer sen vet jag inte. Vem vet när jag återvänder till Stockholm igen? Nej, här ska njutas!
Summa Summarum
Publicerat: 2011-06-21 | 14:00:58
Jag säger bara en sak...
Publicerat: 2011-05-26 | 14:00:13
Sämst.
Publicerat: 2011-05-21 | 11:38:13
Jag har världens finaste skrivbord nu :)
Publicerat: 2011-05-01 | 18:49:34
Nyfärgad!
Publicerat: 2011-04-14 | 18:20:49
Igår gjorde jag det äntligen. Jag gick till frisören. Till Salong Rulo närmare bestämt. Jag var inte helt lugn kan jag ju medge men eftersom en tjej i min klass redan gått ditt - och fått fint hår - så kändes det rätt bra i alla fall. Min frisör visade sig vara en ung litausisk tjej med hyperblonderat kort hår vid namn Irina. Efter att ha förklarat vad jag ville ha - samma som jag hade fast utan utväxt - så analyserade hon hela mitt hår. Det var rätt coolt hur hon gick igenom allting och konstaterade diverse saker; "den här färgen är inte jämn över håret", "dina toppar har en askigare ton än längderna", "här har du solskador", "vill du ha den här nyansen här" osv. Till slut så kom hon fram till vad som borde göras och efter lite tvekanden från mig gav jag upp och lät henne fixa det. Det visade sig vara en god idé. Hon var otroligt noggrann och efter att jag färgat hela håret och torkat det så tittade hon på det och konstaterade att en del blivit lite för mörk - varpå hon slängde i slingor där igen och jag fick sitta ett tag till. Vid klippningen så tittade hon också igenom hela mitt hår och sa att hon tyckte jag måste klippa bort mina solslitna toppar, få lite mer liv i fallet och göra någonting åt luggen. Jag bara nickade och kände inte ens för att påpeka att hon inte fick ta för mycket på längderna som jag brukar säga - hon bara verkade förstå intuitivt vad jag ville. Därmed gick jag också ut från salongen 4,5 timme efter jag kommit in och kände mig helnöjd. Jag tror faktiskt jag sällan varit så här nöjd med mitt hår. Sen så kostade det ju också därefter men €105 för allt hon gjorde är fortfarande ett bra pris som absolut inte skulle kunna slås i Sverige. Kort sagt; jag är sjukt nöjd. Känns superhärligt att äntligen slippa min hemska utväxt!
Här får ni några kassa webcambilder på håret. Det är egentligen inte alls så där gult utan det är slingor i två nyanser; en lite kallare blond och en lite guldigare.
Cykelutflykten
Publicerat: 2011-04-12 | 12:44:56
Vi startade i gryningen (även känt som kl. 10:00) och började trampa norrut. När vi cyklat igenom diverse industriområden med kraftverk så nådde vi en helt okej strand.
Vi parkerade våra fina, skrikorangea cyklar och låste dem efter alla konstens regler. Vi hade nämligen snålat bort cykelförsäkringen och var därmed alla lite nojjiga över att dem skulle bli snodda.
Till slut slog vi oss i alla fall ned med vår medhavda matsäck och njöt av det varma men lite molniga vädret.
Men som ni vet så sprack himlen upp och solen började gassa (och som ni också vet så brände vi ju oss rätt bra just därav)
Utsikten från picknickplatsen var rätt cool för ser ni diset långt där borta där det sticker upp som en mast? Det är Barcelona.
Efter en fin, om än obligatorisk, gruppbild cyklade vi vidare.
Det hanns dock med att fotografera lite på vägen. Här posar Nadja med havet. Är det inte idylliskt?
Jag tvingade henne att fota mig också. Måste säga att jag var rätt blek där. Fick allt lite färg efter den fruktansvärda brännan.
Sista biten innan McD skulle det minsann raceas lite också. Vet dock inte om vi utsåg någon vinnare. Troligtvis inte eftersom bilden är ganska arrangerad, tyvärr.
Sen blev det lite jobbigt när vi var tvungna att bära cyklarna ned under järnvägen och sedan upp igen. De där cyklarna var mycket tyngre än man kunnat tro!
Efter donken började den långa cyklingen hemåt. Badalona är en fantastiskt fin stad som ni kanske kan se. Så mysigt att man dör vackerdöden lite.
Fast, vi var ju tvungna att pausa lite till. Halvvägs tillbaka tog vi en fruktstund vid havet och kände oss härligt utmattade. Det var faktiskt den dagen. Otroligt värt måste jag säga. Man hann ju se så himla mycket och få motion och sol (lite för mycket) på sig också. Rekommenderar verkligen det om ni någonsin är i Barcelona mer än någon dag :)